Svålhålet

Maj 14

StefanNoveller, Science fiction , , , , , , Ingen kommentar

 

Författare: Mikael Niemi Kategori: Science fiction
Förlag: Nordstedts Audio Utgiven: 2004
Uppläsare:  Mikael Niemi Lyssnar tid: ca 7 timmar
Betyg boken: 5 Betyg uppläsning: 3

Handling

Svålhålet, berättelser från rymden är en sådan där bok som är svår att stoppa in i ett fack. Jag vet att om jag skriver Science fiction så kommer många människor inte vilja läsa den, men i brist på bättre genre får det bli så. Boken är en novell samling som Mikael låter utspela sig i framtiden för att få full frihet i för sin fantasi. Berättelserna präglas alla av hans fantastiska berättarlust, tänkvärdhet och inte minst hans fullständigt galna humor. Efter hans mega succé Populärmusik från Vittula förstod man att han inte var som oss andra, och här visar det sig med all tydlighet att han är helt galen, helt underbart galen.

Vad handlar den då om? Det är inte lätt att svara på. En (nästintill) osammanhängande mängd berättelser med några riktiga guldkorn. Vi får stifta bekantskap med Kurtarna, alltså orsaken till all otur i världen, och hur man undviker dem. Viktnedgång för hela universum, som har lite med universums utseende att göra, vilket är en kukprofessor. Universums internet, trasslet, som innehåller precis allt, det enda som är större är universum självt. Vi får veta vilka fruktansvärda sexdrömmar man har när man är nedfryst, tro mig, dem vill man inte ha.

På detta sätt är svålhålet full av roliga, underhållande och ibland tänkvärda berättelser.

Så här skriver Mikael själv:

Som synes är det fråga om science fiction! Med något slags tornedalsk knorr.
Ja, vad fan gör man?
Själv har jag alltid varit förtjust både i det kosmiska, vilket syntes redan i mina diktsamlingar, och det teknologiskt nördiga som brukar höra till, blandat med uppblåst kvasifilosofi och dogmatisk gudssyn.
Det hela är alltså ganska lekfullt.

Omdöme

Det är sällan jag skrattar högt för mig själv när jag läser en bok, men Mikael Niemi kan locka fram båda fniss och skratt ur mig med sin burleska humor. Berättelserna har också ofta dragen av ett ”what if” tänk som speglar hur absurd vår samtid är idag. Kanske inte några avgörande filosofiska funderingar, men fyndiga och framför allt roliga.

Mikael kan beskriva både det vackra och det ohyggligt fula på ett sätt som gör att jag nästan känner lukter av de plaster han beskriver. Att han sedan har en humor jag tycker om gör inte boken sämre.

Många vill göra en jämförelse med Douglas Adams, men jag ser det som två helt olika stilar. Visst har båda en säregen humor och skriver någon form av science fiction, men där slutar likheterna. Det är nämligen inte samma slags humor och definitivt inte samma berättargrepp.

Jag tror dock att om man, som jag, gillar Douglas Adams böcker så har man lättare att ta till sig denna genre.

Uppläsningen

Jag är lite kluven till att Mikael väljer att läsa denna bok själv. Stundom är det klockrent men ibland får hans lite sävliga dialekt en motsatt effekt till berättelserna. Men när han efter att ha läst upp boken frågar ljudteknikern om det finns lite tid kvar och därefter bjuder på ett bonuskapitel då ger jag upp och ger honom godkänt.