Sep 10
PiaRoman A Nice Noice, Anna Fredriksson, Betyg 2, ljudbok, Louise Reader, recension
Handling
Sommarhuset är Anna Fredrikssons debutroman. Trots att det är Fredrikssons debutroman så har hon lång erfarenhet av att skriva. Hon har bland annat skrivit manus för både TV och film.
Eva är äldst i en syskonskara på tre. Hon har nog aldrig känt sig riktigt nära varken sin bror eller syster. Efter en konflikt för många år sedan har Eva inte haft någon kontakt med syskonen alls. Hon har knappt ägnat dom en tanke på många år men när deras mamma plötsligt dör måste hon åter träffa Anders och Maja vid begravningen.
Det är Eva som sköter allt kring begravningen och det är hon som börjar städa ur mammans sommarhus. När syskonen träffas vid begravningen står de som främlingar inför varandra. En av de få saker som sägs syskonen emellan är att Anders tycker att de omgående ska bestämma tid hos advokat för arvsskifte.
När Eva dyker upp hos advokaten så har hon ingen aning om vilken arvstvist som nu kommer att dras igång. Mamman har lovat Eva sommarhuset eftersom det är hon som varit där varje sommar och det är hon som har hjälpt till att sköta det. Dock finns det inga papper vad det gäller arvet och sommarhuset på en ö i Skärgården. Maja och Anders vill definitivt sälja och dom har redan pratat ihop sig inför mötet med advokaten.
För att komma undan ett tag och för att fundera på hur hon ska göra för att få sommarhuset flyr Eva dit ut. Men efter ett par dagar dyker Anders och Maja upp med sina familjer för att förbereda huset för försäljning. Situationen är som bäddad för en fler konflikter.
Omdöme
Anna Fredriksson har på ett insiktsfullt sätt skildrat ett familjedrama som utspelar sig efter ett dödsfall i familjen och efterföljande arvstvist. I verkligheten är det ingen ovanlighet att denna typ av tvister uppstår. Det händer ju faktiskt ganska ofta även i familjer där syskonen varit sams innan arvskiftet.
Författaren kommer mest till sin fördel i relationsbeskrivningarna. Dom är målande, träffande och trovärdiga.
Det finns två saker som jag stör mig på när jag läser boken. Det första är att Eva är så naiv att hon inte tror att det ska bli en konflikt vid arvsskiftet. Det har jag väldigt svårt att förstå. Det känns ju ganska troligt med en stor konflikt med tanke på tidigare osämja.
Det andra är att jag inte är helt nöjd till förklaringen till varför syskonen är osams och varför Eva brutit kontakten med sina syskon. Det förklaras delvis men inte helt. Jag är väldigt nyfiken på vad som hänt tidigare mellan syskonen men jag får aldrig svar på mina frågor.
Jag tycker om att författaren inte tar Evas parti. Det finns två sidor av varje mynt och båda sidorna får komma till tals. Till en början är det Evas tankar och känslor som skildras men ju längre in i boken jag kommer ju mer får jag veta hur de andra syskonen tänker.
Tänk så tråkigt det är med osämja inom familjen. Vänskap och kärlek inom familjen borde vara en självklarhet men så är ju inte alltid fallet. Boken berör mig, vilket inte är så konstigt med tanke på ämnet. Boken har god potential men jag känner inte att boken når inte riktigt ända fram.
Uppläsning
Louise Reader är en ny uppläsare för mig. Jag tycker nog att hennes tempo är lite väl långsamt och stundtals känns uppläsningen nästan monoton. Då får jag verkligen anstränga mig för att lyssna. Det är så lätt att man slutar lyssna när röstläget blir monotont.
Precis som med Carolina Gynnings bok Laura – Flickan från havet har A nice noice spelat in en intervju av författaren efter bokens slut. Där diskuteras hur boken kom till och varför den blev som den blev. Författarintervjuer som bonusmaterial är en riktigt god idé. Att lyssna till hur författaren tänkt med boken ger verkligen ett mervärde.
Aug 24
PiaRoman Betyg 4, Katarina Ewerlöf, ljudbok, Massolit förlag, recension, Unni Drougge
Handling
Bluffen är den första delen i en trilogi om journalisten Berit Hård.
Berit Hård jobbar på en skvallertidning och har nu i uppdrag att övervaka bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Under en boksignering trillar Jan Guillou ihop och av en ren tillfällighet har Berit fått både bilder och en filmsnutt på händelsen. Polisen tror att Guillou blivit utsatt för ett mordförsök och stänger dörrarna för att behålla alla besökare kvar på mässan för att utreda vad som hänt.
Medan Berit väntar på att komma ut träffar hon Leif GW Persson. Dom talas vid och Berit berättar att han har några bilder på händelsen. GW berättar för en kvällstidningsreporter om Berits bilder och Berit säljer bilderna till kvällstidningen anonymt för 100 000 kr. GW tycker att han borde få del av pengarna eftersom ha initierat försäljningen men det tycker inte Berit.
En tid senare kontaktar GW Berit. Berit har precis blivit av med jobbet på skvallertidningen och när GW erbjuder henne ett inofficiellt jobb. GW vill att Berit ska ta reda på vad det är som författaren Unni Drougge skriver om i sin kommande bok. Han är rädd att boken kommer att handla om honom. Efter en del funderande tar Berit jobbet.
Berit har helt struntat i att titta på filmsnutten från mordförsöket på Guillou men en dag tar hon fram minnesstickan med filmen. När Berit tittar på filmen gör hon en mycket chockerande upptäckt.
Omdöme
Jag har aldrig tidigare läst någon bok av Unni Drougge så Bluffen fick bli min första unni-bok.
Jag hade inga stora förväntningar på boken. Jag hade ingen aning om vad den handlade om när jag började läsa. Jag hade förmodligen aldrig läst boken om det inte varit så att jag fått boken som recensionsex.
Jag blir fundersam när Jan Guillou och Leif GW Persson dyker upp i boken. Jag är rädd för att det bara ska bli ett smutsskastande och sandlådenivå men jag tycker som tur är att så inte är fallet. Visst får Guillou och Persson en och annan känga men det borde dom kunna ta. Även Drougge själv dyker vilket är lite underligt men också komiskt.
Jag tycker mycket om Drougges raka och klara språkbruk. Det passar både Berit och intrigen. I Bluffen kritiserar Drougge det maktstyrda mediasverige. Hon skildrar också hur trångt det kan vara att slå sig in på denna marknad.
Berit är verkligen en annorlunda huvudkaraktär. Hon är ganska lat, envis, ofta otrevlig, mullig och kort. Dessutom har hon en pyton som husdjur. Jag tycker att författaren håller balansen med Berit. Det är lätt att det bara blir fånigt när man gör en anti-hjälte men jag tycker att det fungerar. Det går faktiskt inte att motstå att gilla Berit även om det ibland bär mig emot.
Boken är satirisk, underhållande och riktigt rolig. Det ska bli väldigt spännande att se vad nästa bok i serien kommer att handla om. Jag ser fram emot den.
Uppläsning
Katarina Ewerlöf är som jag skrivit många gånger tidigare en favorit. Denna gång blir jag djupt imponerad av Ewerlöfs sätt att läsa rösterna till karaktärerna. Det är ju röster som faktiskt finns i verkligheten. Det kan inte tillhöra vanligheterna i uppläsarjobbet att göra flera verkliga röster. Katarinas GW-röst är riktigt träffande och det får mig att fnissa vid flera tillfällen.
Aug 22
PiaRoman Beate Grimsrud, Betyg 5, Bonnier Audio, Julia Dufvenius, ljudbok, recension
Handling
I Beate Grimsruds roman En dåre fri får vi träffa författaren och skaparen Eli. Eli lever med sina inneboende röster, Espen, Emil, Erik och prins Eugen. Espen är den som följt Eli längst. Han ”flyttade in” när Eli skulle delta i en skolpjäs. Eli fick spela prinsessa men Eli ville mycket hellre spela karaktären Espen. Hon ville så gärna spela Espen att hon delvis/periodvis blev Espen. De övriga rösterna har ”flyttat in” efter hand och de pockar alla på Elis uppmärksamhet.
Eli är uppvuxen i Norge men flyttar som ung till Sverige för att gå skrivarkurs. Efter kursen bestämmer sig Eli för att stanna i Sverige.
Eli är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning för att få hjälp med psykoser. När Eli är utskriven ägnar hon sig åt att gå skrivarkurs, skriva och filma. Eli får så småningom stor framgång som författare och filmare men få inser hur dåligt hon egentligen mår. Det dröjer väldigt länge innan Eli törs tala om för sin familj hur dåligt hon egentligen mår och att hon periodvis år inskriven.
Omdöme
Jag har länge velat läsa Beate Grimsruds En dåre fri men jag har dragit mig lite i rädsla om att den skulle vara för tung. Men För någon månad sen så kände jag mig mogen att ta mig an boken.
Det är verkligen en omtumlande och gripande läsning. Boken lämnar nog ingen läsare oberörd. Boken väcker verkligen känslor av förtvivlan för hur Eli har det och hur dåligt psykvården ofta fungerar.
Boken ger en, som jag upplever, trovärdig inblick i hur det är att leva med en psykisk sjukdom. Grimsrud förmedlar hur det känns att ha flera röster som alla pockar på uppmärksamhet.
Ett intressant inslag i boken är att rösterna behåller den ålder Eli hade när rösten dök upp i hennes tankar. Så med andra ord är flertalet av Elis röster fortfarande barn när Eli själv är vuxen.
Grimsrud behärskar verkligen berättarkonsten. Hon når med all tydlighet fram med det hon vill ha sagt på ett gripande och engagerande sätt. Språket känns unikt och säreget. Grimsrud förtjänar 2011-års romanpris som hon tilldelades i somras.
Det är ungefär en månad sen jag läste boken men jag återkommer ofta till boken i tanken. Den berörde mig verkligen djupt.
Uppläsning
Julia Dufvenius är en ny men angenäm bekantskap för mig.
Dufvenius läser på ett sånt sätt att rösten nästan känns naken och bräcklig. Jag kanske inte skulle tänka på rösten som bräcklig i ett annat sammanhang men här känns den det. Läsesättet och tempot stämmer väl överens med bokens innehåll och känsla.
Jun 18
PiaChick-lit, Roman Betyg 3, Gun Olofsson, ljudbok, Marianne Cederwall, recension, Storyside, Susanne Alfengren
Handling
Spinnsidan är tredje boken av Marianne Cederwall om Mirjam & Hervor. Jag har tidigare läst både Svinhugg och Svartvinter. Två böcker som jag funnit både charmiga och underhållande. De kan verkligen räknas som lättsam litteratur i dess bästa mening.
Mirjam och Hervor har återvänt till Kajpe Kviar för att få en lugn vår innan de far till USA. Men det blir inte som dom tänkt sig. De har fått nya grannar. I grannhuset har Kajsa flyttat in med sin fosterson Emanuel. Emanuel stryker om kring i gårdarna men säger inte mycket. Man kan nog säga att han nästan inte märks. Men Kajsa märks desto mer. Hon hörs, syns och utger sig dessutom att vara medium och häxa.
Ganska omgående inser Hervor och Mirjam att Emanuel inte har det så bra hos sin fostermor Kajsa. Men till en början vet dom inte hur illa det egentligen är ställt. Emanuel är både smutsig och hungrig där han smyger mellan gårdarna. Hervor avslöjar Kajsa som en bluff-häxa och ger henne smeknamnet Styggan. Mirjam och Hervor bestämmer sig för att de ska ta itu med Styggan. Frågan är hur?
Mirjam bestämmer sig för att bejaka sina mediala förmågor och ger igen på Styggan på ett för henne beprövat sätt, nämligen affirmation. Hon tar sig också ann Bosse som behöver hjälp med sin fru. Bosse fru har slängts ut honom. Frun bor kvar i det stora huset innanför murarna i Visby medan Bosse får bo på vandrarhem. Frun har bilen, Bosse får springa. Frun ger Bosse veckopeng medan hon förfogar över hans pengar. Givetvis blir Mirjam upprörd när hon inser hur illa behandlad Bosse är och hon bestämmer sig för att inge Bosse självförtroende och stå upp för sig själv.
Omdöme
Det var ett kärt återseende att träffa Mirjam och Hervor igen. Jag har saknat dessa två damer. Som vanligt bjuder Marianne Cederwall på rolig, charmig och lättläst läsning. Jag får lite av samma känsla som jag fick vid högläsning som barn. Det där mysiga och magiska när man dras in i en saga som man vet ska sluta lyckligt, en känsla av förtjusning.
Jag gillar verkligen karaktärerna och miljöbeskrivningarna. Cederwall gör målande beskrivningar som ger både miljöer och karaktärer liv. Det är mysigt att läsa om Mirjam och Hervors starka vänskap,som för dom är så självklar. Alla förtjänar att ha sådana vänner.
Som alltid är det lite gött att läsa om när någon ger igen på någon som behandlat dom illa. Att någon helt plötsligt står upp för sig själv vilket Bosse till sist gör med Mirjam stöd och hans fru får sig en riktig näsbränna.
Jag tycker att böckerna är som att se romantiska komedifilmer. När man sett klart så mår man gott och är glad men man minns inte så många detaljer.
Tempot är lite lägre i denna bok än de tidigare och kanske kan man börja uppleva böckerna som lite tjatiga eftersom dom påminner så starkt om varandra. Men jag har inte tröttnat än utan ser redan fram emot nästa bok.
Uppläsning
Även denna gång är det Susanne Alfvengren som gör uppläsningen och Mirjams röst och Gun Olofsson läser Hervors röst. Med dessa två som uppläsare får man som ljudbokslyssnare ett stort mervärde. Uppläsarna ger verkligen liv åt damerna och berättelsen. Är man en ovan ljudbokslyssnare tror jag att Cederwalls böcker är bra böcker att börja med eftersom historien är lättsam och uppläsningen underhållande.
Jun 11
PiaChick-lit, Roman Anne B Ragde, Betyg 2, Bonnier Audio, ljudbok, recension, Sharon Dyall
Handling
Jag har tidigare läst några av Anne B. Ragdes böcker men dock inte alla. Jag har läst bla Berlinerpopplarna, en bok jag verkligen tyckte om. Jag har även läst Arseniktornet som gavs ut i fjol och den fick då betyg 3.
Ingunn är en musikjournalist som närmar sig 40-strecket. Hon är livrädd för nära relationer och för att släppa någon riktigt nära. Ingunn är nästan panisk rädd för relationer. Däremot har hon stor aptit på engångsligg och korta relationer utan några löften. Det är alltid Ingunn som gör slut. Det är bättre att förekomma än att förekommas. Ingunn reser mycket i jobbet och det är ett utmärkt tillfälle att träffa nya män. Hon vet precis vad hon ska och inte ska göra för att fånga männens intresse.
Ingunn har inga som helst tankar på att skaffa sig en seriös relation. Barn och giftermål finns inte ens på kartan. Hon trivs i sin ensamhet och med sin trygga, kontrollerade vardag. När hon hör väninnorna klaga över sina relationer så får Ingunn mer vatten på sin kvarn och hon blir än mer övertygad att långvariga relationer är överskattat.
En dag bestämmer Ingunn sig för att leva ett hälsosammare liv. Hon köper stavar och när hon för första gången ska prova sina stavar möter hon en sjuårig flicka och hennes pappa. Av någon anledning kan Ingunn inte glömma flickans pappa. Men hon vågar knappast erkänna för någon att hon finner mannen intressant på ett djupare plan. Inte ens för sig själv.
Omdöme
Jag får erkänna att jag hade ganska höga förväntningar på denna bok. Förväntningar som inte inbringades, tyvärr.
Nattönskningen är en kärleksroman som handlar om att våga göra andra val än de man gjort hittills. Att våga prova på något nytt och våga ge efter trots rädsla. Det är också en bok om att allt kan bli en rutin och vana. Ingunns vana är att träffa män och lämna dom.
Jag tror det är tänkt att boken skall vara underhållande och humoristisk men jag finner den endast tragisk och tråkig.
Språkmässigt märks det att Anne B. Ragde är en rutinerad författare. Uttrycka sig kan hon definitivt. Även karaktärsskildringarna är genomarbetade och träffande. Men trots de träffande karaktärsskildringen av Ingunn så saknar jag förklaringen till hennes beteende. Jag väntar och väntar men förklaringen kommer aldrig.
När jag läser boken så känner jag ingenting. Boken säger mig inget utan jag upplever den mest som klicheartad och tråkig. Jag är besviken helt enkelt. Anne B. Ragde kan betydligt bättre än så här. Om Nattönskningen skulle ha varit min första Ragde-bok hade jag aldrig sett åt henne igen.
Eftersom jag tycker att boken trots allt är skriven med bra språk får boken en svag tvåa annars hade det nog blivit en etta.
Uppläsning
Sharon Dyall gör en riktigt bra uppläsning. Hon är en ny uppläsare för mig men jag tycker att hon fungerar bra.
Maj 18
PiaRoman Alexandra Rapaport, Betyg 3, ljudbok, Nicole Krauss, recension, Storyside
Handling
Jag har inte läst något tidigare av Nicole Krauss men jag har givetvis inte missat hennes namn. Man kan väl verkligen påstå att Krauss poppat upp både här och där den senaste tiden för att promota sin nya bok, Det stora huset. Bland annat var hon med i Babel här om dagen.
Som läsare får vi följa flera olika karaktärer i olika delar av världen under olika tidsepoker. Det som knyter karaktärerna samman är ett gammal, enormt och ganska fult skrivbord.
Den första ägaren till skrivbordet som vi får träffa är den chilenska poeten Daniel. Han har skrivit flera av sina verk vid skrivbordet. När Daniel ska flytta från New York hem till Chile ber han att få lämna sitt skrivbord kvar i Nadjas lägenhet för tillfället. Tanken är att Daniel ska komma tillbaka och hämta skrivbordet vid ett senare tillfälle. Daniel kommer dessvärre aldrig tillbaka. Han blir en av många som bara försvunnit under Pinochets regimen.
Även Nadja är författare och sittandes vid detta monstruösa skrivbord fungerar hennes skrivande riktigt bra. Hon är inspirerad och orden mer eller mindre flyter ur henne.
En dag, trettio år senare, så blir Nadja kontaktad av en ung kvinna som påstår att hon att Daniels dotter och att hon nu är här för att hämta hem skrivbordet. Givetvis låter Nadja dottern få skrivbordet men dessvärre inser Nadja att i och med skrivbordets försvinnande har hon mist sin förmåga att skapa och hennes inspiration försvinner helt. Hennes tid som författare verkar vara över.
Omdöme
Det har som sagt pratas och skrivits en hel del om Nicole Krauss i allmänhet och hennes senaste bok i synnerhet den sista tiden. Både boken och författaren har blivit rosade av kritikerna. Och jag tror att den gått hem hos många läsare också.
Som läsare av boken gäller det att vara ordentligt vaken under läsningen. Boken innehåller flera trådar som utspelar sig i olika tidsperioder. I varje tidsperiod representerar ”jaget” olika personer. Böcker som är skrivna på detta sätt är lite luriga att lyssna till eftersom stycken och kapiteluppdelningarna inte alltid är lika tydlig audioellt som det är i texten. Men är man bara koncentrerad när man lyssnar funkar det ändå att lyssna till Det stora huset.
Bokens fokus är att berätta om karaktärernas kriser i livet och de stunder som varit avgörande för hur karaktärerna kommer att fortsätta leva sina liv. Boken känns lite melankolisk men ändå inte dyster.
Nicole Krauss skriver med ett koncentrerat och vackert språk. Jag är imponerad hur författaren kan skriva så kompakt och långa meningar utan att texten känns varken svårläst eller tillkrånglat.
Jag tycker att idén att bygga upp intrigen kring en möbel är lysande. Ett grepp som för mig är nytt och därför känns innovativt.
Dock tycker jag faktiskt att boken är lite långsam och näst intill tråkigt trots att upplägget är lysande och språker så vackert så därför får boken inte ett högre betyg än en trea trots allt.
Uppläsning
Alexandra Rappaport hör inte till mina favoriter varken som uppläsare eller som skådespelare.
Jag tycker att Rappaport saknar nyanser i sin uppläsning vilket gör upplevelsen platt och kompakt.
Apr 19
PiaRoman Betyg 3, Irene Lindh, ljudbok, Norstedts, recension, Sigrid Combüchen
Handling
Sigrid Combüchen fick Augustpriset för Spill 2010.
Boken börjar med att författaren Sigrid Combüchen får ett brev från en läsare, Hedwig Langmar. Hedwig är en äldre svensk kvinna som växt upp i Lund och som på äldre dagar bosatt sig i Spanien. I brevet berättar Hedwig att hon läst en av författarens romaner. I romanen hänvisar författaren till ett fotografi och Hedwig skriver att hon tror att fotografiet föreställer hennes familj när hon var barn. Hedwig antar också att författaren Sigrid bor i hennes barndomshem i Lund. Detta stämmer inte alls men Sigrid väljer att inte neka till Hedwigs antagande.
Sigrid och Hedweig börjar brevväxla. Ett brevväxlande som sträcker sig över ett decennium. Denna brevväxling ligger sedan till grund för en roman som Sigrid skriver men Sigrid bidrar också med påhittade tillägg. I boken får vi följa Hedwig eller som hon kallades som ung, Hedda, från det att hon bor hemma tills hon flyttar hemifrån för att utbilda sig i Stockholm. Vi får följa Hedda både utifrån vad Hedwig själv minns i sina brev och det som författaren Sigrid fabulerar. (Jag kallar den unga Hedwig för Hedda och den äldre Hedwig för just Hedwig precis som författaren gör i boken.)
Heddas liv styrs av gängse normer, familjen, tillfälligheter, ekonomi och självfallet egna beslut. Hedwig tycker att hennes liv har varit bra medan Sigrid tycker att Heddas möjligheter och kompetens gått till spillo.
Omdöme
Jag har länge velat läsa Spill. Det jag läst i alla möjliga bokbloggar gjorde mig intresserad. När boken fick Augustpriset blev jag ännu mer nyfiken och äntligen så tog jag mig an boken.
Det är en lågmäld, jämnt utslätad bok i ett långsamt tempo. Till en början är det långsamma tempot charmigt men i längden finner jag det lite tråkigt. Jag blir varken berörd eller engagerad vilket jag gärna velat bli. Framför allt berör Hedda mig väldigt lite och jag tycker att hon borde engagera mig mest. Jag hade gärna läst mer om Heddas interna dialog när hon väljer att åka och studera i Stockholm istället för att stanna kvar hemma. Där hon är mer än väl behövd.
Konflikten Hedda har med sin äldre bror hade jag gärna läst mer om. Han tycker att hon sviker familjen genom att ”fly” staden och utbilda sig. Hedda tycker givetvis det samma om sin äldre bror. Han har utbildat sig till läkare. Han jobbar jämt och har svårt att få tiden att räcka till att hjälpa deras först sjuka fader och sedan deras cancersjuke lillebror.
Boken är elegant skriven och avancerat uppbyggd. Jag gillar hur breven gör att nutid och dåtid vävs samman. Boken går i tre parallella spår. Två spår i nutid där det ena är författar-jaget och det andra är Hedwig plus det förflutna via den unga Hedwig, Hedda. Allt detta väver den verkliga Sigrid Combüchen ihop på ett genialiskt sätt.
Sammanfattningsvis tycker jag att Spill är elegant skriven men det räcker inte riktigt hela vägen för min del eftersom jag tycker att boken är ganska tråkig.
Uppläsning
Det är inge större fel på uppläsningen egentligen men även den upplever jag som lite tråkig. Om uppläsningen är tråkig i sig eller om det är handlingen vet jag inte riktigt.
Mar 30
PiaRoman Betyg 4, ljudbok, Magnus Roosmann, Mario Vargas Llosa, Nobelpristagare, Norstedts, recension
Handling
Boken tar sin början i 1950-talets Peru. Den femtonårige Ricardo blir handlöst förälskad i den jämnåriga, vackra ”chilenskan”, Lily. Trots att Ricardo inte vet mycket alls om Lily bedyrar han henne sin kärlek och vill att de ska bli ett par. Lily avslår hans inviter gång på gång. De umgås en del ändå som tonåringar för att sedan rinna ut i sanden.
Ricardo har ett mål i livet och det är att flytta till Paris och bo där resten av sitt liv. Han når sin dröm och jobbar som översättare i den franska huvudstaden. En dag får han syn på Lily som nu går kallar sig något annat. Ricardo faller handlöst och blir åter störtförälskad. Lily är nu gift men Ricardo och Lily har ett förhållande. Men en dag är hon borta igen och ingen vet var hon tagit vägen. Varken Lilys make eller Ricardo.
Maken söker upp Ricardo för att se om han vet var Lily tagit vägen. Han berättar då att hon tömt alla hans konton och försvunnit. Det är tydligt att maken är lika förälskad i Lily som Ricardo är.
Nu är Ricardo ensam igen med sin kärlek och längtan. Decennierna går och Lily återkommer flera gånger i hans liv under nya namn men varje gång lämnas han sårad och förtvivlad.
Omdöme
Äntligen har mitt bibliotek köpt in några av Llosas böcker som ljudböcker. Jag har väntat och äntligen finns dom och det är min tur att få låna dom. Jag har inte tidigare läst något av Mario Vargas Llosa men någon bok måste ju bli den första 
.
Jag gillar verkligen omslaget på Den stygga flickans rackartyg. Det är snyggt, sobert och väcker min nyfikenhet.
Jag tycker att författaren gör träffsäkra skildringar av tidsandan och miljöerna. Även om språket ibland känns lite omodernt och töntigt (vilket kanske är medvetet eftersom Ricardo anses vara en tönt) så känns det någonstans trovärdigt.
Llosas karaktärsskildringar är lite annorlunda. Hans skildringar av de manliga karaktärerna är mer trovärdiga medan de kvinnliga känns endimensionella. Jag fastnar för några av de manliga bifigurerna och dessa vill jag spontant veta mer om. Det är lite ovanligt att jag fastnar så på bifigurer som jag gör när jag läser denna bok men dom tilltalar mig.
Dialogerna är trovärdiga och lite annorlunda. Det är ett annat tempo i dom än en typisk svensk dialog vilket gör att jag i tanken verkligen flyttas till Paris.
Det tilltalar mig att jag aldrig riktigt får veta varför Ricardo är så handlöst förälskad och varför han tar så mycket skit. Jag gillar när inte alla svar presenteras. Även om det finns en förklaring till Lilys beteende så tror jag inte att det är hela sanningen. Jag tror att det är mer komplext än så.
När jag läst om vad andra tycker om boken hittar jag fler som tycker att det inte är trovärdigt med en så totalt självutplånande man. En man som tar emot Lily gång på gång efter alla svek. Enligt dessa är Ricardo är en tönt och får skylla sig själv. Men jag förstår inte varför det skulle var mindre trovärdigt med en man som är självutplånande än en kvinna. Hade historien varit tvärt om, att kvinnan blir lämnad i tid och otid skulle det vara mer synd om henne och hon skulle definitivt inte kallats tönt.
Att det är svårt att förstå hur någon, oavsett kön, kan vara så självutplånande betyder inte att det är osannolikt och saknar trovärdighet.
Jag dras med i historien och blir både arg, glad och förtvivlad när jag läser. Den stygga flickans rackartyg är ingen tungläst litteratur utan en angenäm läsupplevelse som trots sin något banala historia får mig att fundera en hel del.
Uppläsning
Ytterligare en bok uppläst av Magnus Roosmann och vad ska jag skriva som jag inte skrivit förrut?
Jag tycker det fungerar väldigt bra med Roosmann som uppläsare. Det tar en liten stund innan jag släpper att jag förväntar mig spänning när jag lyssnar på Roosmann. Det är oftast uppläsning av spänningslitteratur som jag är van att höra hans röst men när jag väl släpper det fungerar det riktigt bra.
Mar 10
LindaRoman Betyg 5, Carlos Ruiz Zafón, Jonas Karlsson, Norstedts Audio, Roman
| Författare: Carlos Ruiz Zafón |
Kategori: Roman |
| Förlag: Nordstedts audio |
Utgiven: 2005 |
| Uppläsare: Jonas Karlsson |
Lyssnar tid: ca 19,5 timmar |
| Betyg boken: 5 |
Betyg uppläsning: 5 |
Handling
Daniel lever med sin pappa som äger ett bokantikvariat. En dag får Daniel följa med sin far till ”De bortglömda böckernas gravkammare” som ligger i Barcelonas gamla kvarter. I gravkammaren får Daniel välja en bok, vilken som helst. Daniel väljer boken Vindens skugga som är skriven av Julian Carax. Boken är fantastisk och Daniel inser snart att det är något speciellt med den här boken, inte minst då han erbjuds en stor summa pengar för att sälja boken. När Daniel av ren fascination och nyfikenhet börjar leta mer information om författaren av boken upptäcker han att det knappt finns några böcker kvar av Julian Carax, att de systematiskt köpts och bränts av en mansperson. Daniel känner att han bara måste ta reda på vad som hänt med författaren och vad som driver den person och vem personen är som så outtröttligt utplånar alla spår av Julian Carax utgivna verk.
Vägen till sanningen blir både spännande, krokig och kärleksfull och när alla frågetecken rätats ut har även Daniels liv förändrats.
Omdöme
Den här boken är bara SÅ fantastisk, det går nästan inte att sluta lyssna. Boken är nästan skriven som en saga men utan att bli larvig eller överdriven. Jag tycker att författaren lyckats otroligt bra med att beskriva alla känslor, sinnesstämningar och miljöer samtidigt som det finns en nerv i boken. Historien vävs ihop med dåtid och nutid på ett genialt sätt som gör att historien blir väldigt fängslande.
Uppläsning
Jag har aldrig lyssnat på något som Jonas Karlsson läst förut. Den här boken läser han med bravur. Han läser nyanserat, med en bra röst och får till en känsla i sin läsning som lyfter boken ännu mer.
Mar 10
PiaRoman Betyg 3, Johan Rabaeus, Karin Brunk Holmqvist, ljudbok, recension, Storyside
| Författare: Karin Brunk Holmqvist |
Kategori: Roman |
| Förlag: StorySide |
Utgiven: 2010 |
| Uppläsare: Johan Rabaeus |
Lyssnar tid: ca 7 timmar |
| Betyg boken: 3 |
Betyg uppläsning: 3 |
Handling
Selma och Artur Jacobsson är ett pensionerat par som bor på en liten gård i Tommarp. De lever i en vardag av värme och humor och en del smågnabb. Men gnabbet verkar mest roa dom och det ger lite ombyte i vardagen. Men snart får de vara med om en del förändringar, både bra och dåliga.
I grannhuset lyser det plötsligt en dag. Det har stått tomt sedan Nils Bloms bortgång. Nu har Disa, Nils dotter, flyttat in. Hon har utvecklat elallergi och huset på landet passar henne perfekt. Disa är en överlevare av flower-power och hon omger sig med rökelser och drömfångare. Hela New Age-grejen är helt nytt för både Selma och Artur.
Även högre upp på vägen flyttar det in nya grannar, familjen Hernemos. De stör sina nya grannar genom att spela hög religiös musik och genom att resa ett enormt tält i sin trädgård. De planerar ett frireligiöst tältmöte. Hernemos vill gärna omvända både paret Jacobsson och Disa. Att Disa ska vara en svår nöt för dem att knäcka inser de ganska snart men även Selma och Artur är motstridiga.
En dag ser Selma och Artur hur Hernemos gräver ner något/någon i sin trädgård. Vad är det för skumheter de håller på med. De slår sig samman med Disa för att utröna vad grannarna håller på med och en ny vänskap utvecklas.
Omdöme
Rosa elefanter är en underhållande bok med mycket värme och humor. Det är definitivt en trivsam och behaglig läsning. En pick-me-up kan man nog säga .
Boken beskriver på ett härligt sätt kärleken mellan Arthur och Selma. Hur de finner glädje och trygghet i det invanda men också deras behov av lite förändring. Vilket de också får med den nya grannen Disa.
Värmen och glädjen Selma och Artur finner i den nyvunne vänskapen är smittande och den gör mig verkligen glad. Det är aldrig för sent att hitta nya vänner. En vänskap som dessutom gör att man utvecklas positivt.
Det är en härlig kombination av karaktärer. Den karaktär jag gillar mest är nog Arthur. Han är den lite tokige och implusive trots sin vardaglighet. Att Disa, orginalet, ska vara impulsiv och galen är givetvis mer uppenbart och därför inte riktigt lika underhållande.
Jag har tidigare läst Karin Brunke Holmqvists Rapsbaggarna. Den boken tyckte jag nog var något bättre. Där har författaren skruvat till storyn än lite mer vilket gör den mer humoristisk och underhållande. Men Rosa elefanter är en bra och definitivt läsvärd om man vill ha lite småfniss i vardagen.
Uppläsningen
Johan Rabaues är en bra uppläsare som gör det han ska. Hade man valt en lite mer humoristisk uppläsare hade det nog ökat den underhållande upplevelsen av boken. Rapsbaggarna lästes upp av Stefan Sauk vilket jag tycker passar bättre men Johan Rabaeus är aldrig fel.
Äldre inlägg Nyare inlägg
RSS
