Bokbrus

Handling

Två gånger är en vana är den andra boken av Denise Rudberg i sin egen-påhittade nya genre Elegant Crime. Med det avses en kriminalhistoria i överklassmiljö. Det är också andra boken om åklagarsekreterare Marianne Jidehoff och hennes kollegor.

I mellandagarna utsätts en av ägarna till det välrenommerade investbolaget, The Chinese Wall, för en svår misshandel på deras kontor. Han är så illa där an att man till en början inte vet om han kommer att överleva. För att skydda företagets välkända och viktiga kunder väljer polisen att fallet ska skötas av Torsten Ehns nybildade spaningsgrupp trots att fallet ännu inte kan klassas som mord.

Utredningen blir mycket svår att genomföra eftersom ingen på företaget är villig att sammarbeta. Alla tiger som musslor. Inte ens den misshandlade mannen är särskilt sammarbetsvillig när han vaknar upp.

Ehn tillsammans med Marianne och Augustin börjar syna både företaget och dess anställda i sömmarna och en allt mer obehaglig bild målas upp. Frågan är om det dom gräver upp är relevant för utredningen?

Omdöme

Jag känner precis som jag gjorde när jag läste första boken, Ett litet snedsprång. För att vara en bok i kategorin Elegant Crime så tycker jag inte att boken varken är elegant eller spännande nog. Det känns som falsk marknadsföring och jag tycker nog att Rudberg ska släppa sitt begrepp. Boken är väl ett gott tidsfördriv som chick-lit men inte som något annat.

Dock gillar jag verkligen huvudpersonen Marianne Jidhoff. Hon är så vanlig och okonstlad att det känns som något nytt och fräscht. Att huvudkaraktären är en kvinna, 55+, änka, små rund och lite osäker hör inte till vanligheterna.

Det är verkligen ett antal tragiska mäniskoöden som Rudberg beskriver i sin bok. Hon är duktig på att förmedla olika relationer och skriva levande dialoger. Dock finns det en del lösa trådar som haffas ihop i slutet av boken utan minsta finess.

Trots att mina förhoppningar på boken var ganska låga så känner jag mig ändå besviken när jag läst upplösningen. Det blir lite för mycket och jag känner bara ett stort ”Jaha” när jag läst klart.

Uppläsning

När jag lyssnade på Ett litet snedsprång kändes det först lite konstigt att det var en manlig uppläsare till en bok med kvinnlig huvudkaraktär men denna gång tänker jag inte på det alls. Men jag kan inte låta bli att tänka precis som jag gjorde vid förra boken: väljer man en manlig uppläsare för att boken ska kännas minder som chick-lit.

Jan Walderkranz gör en bra uppläsning som flyter och känns levande. Jag skulle gärna höra honom läsa någon annan bok.