Bokbrus

Handling

I Beate Grimsruds roman En dåre fri får vi träffa författaren och skaparen Eli. Eli lever med sina inneboende röster, Espen, Emil, Erik och prins Eugen. Espen är den som följt Eli längst. Han ”flyttade in” när Eli skulle delta i en skolpjäs. Eli fick spela prinsessa men Eli ville mycket hellre spela karaktären Espen. Hon ville så gärna spela Espen att hon delvis/periodvis blev Espen. De övriga rösterna har ”flyttat in” efter hand och de pockar alla på Elis uppmärksamhet.

Eli är uppvuxen i Norge men flyttar som ung till Sverige för att gå skrivarkurs. Efter kursen bestämmer sig Eli för att stanna i Sverige.

Eli är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning för att få hjälp med psykoser. När Eli är utskriven ägnar hon sig åt att gå skrivarkurs, skriva och filma. Eli får så småningom stor framgång som författare och filmare men få inser hur dåligt hon egentligen mår. Det dröjer väldigt länge innan Eli törs tala om för sin familj hur dåligt hon egentligen mår och att hon periodvis år inskriven.

Omdöme

Jag har länge velat läsa Beate Grimsruds En dåre fri men jag har dragit mig lite i rädsla om att den skulle vara för tung. Men För någon månad sen så kände jag mig mogen att ta mig an boken.

Det är verkligen en omtumlande och gripande läsning. Boken lämnar nog ingen läsare oberörd. Boken väcker verkligen känslor av förtvivlan för hur Eli har det och hur dåligt psykvården ofta fungerar.

Boken ger en, som jag upplever, trovärdig inblick i hur det är att leva med en psykisk sjukdom. Grimsrud förmedlar hur det känns att ha flera röster som alla pockar på uppmärksamhet.

Ett intressant inslag i boken är att rösterna behåller den ålder Eli hade när rösten dök upp i hennes tankar. Så med andra ord är flertalet av Elis röster fortfarande barn när Eli själv är vuxen.

Grimsrud behärskar verkligen berättarkonsten. Hon når med all tydlighet fram med det hon vill ha sagt på ett gripande och engagerande sätt. Språket känns unikt och säreget. Grimsrud förtjänar 2011-års romanpris som hon tilldelades i somras.

Det är ungefär en månad sen jag läste boken men jag återkommer ofta till boken i tanken. Den berörde mig verkligen djupt.

Uppläsning

Julia Dufvenius är en ny men angenäm bekantskap för mig.

Dufvenius läser på ett sånt sätt att rösten nästan känns naken och bräcklig. Jag kanske inte skulle tänka på rösten som bräcklig i ett annat sammanhang men här känns den det. Läsesättet och tempot stämmer väl överens med bokens innehåll och känsla.