Bokbrus

Handling

Alkemins eviga eld är Anna Jansson tolfte bok om kriminalkommisarie Maria Wern och hennes kollegor på Gotlandspolisen.

Glaskonstnären Justus Hartman har lagts in på sjukhus. När sjuksköterskan besöker hans rum på morgonen är han spårlöst försvunnen. Ingen vet var Justus tagit vägen. De ringer upp hans brorson Tomas Hartman för att höra om han vet var Justus tagit vägen. Tomas har inte träffat Justus på många år och har därför ingen aning om var han tagit vägen.

Tomas bestämmer sig ändå för att åka till sjukhuset för att titta närmare på sin farbrors försvinnande. När Tomas anländer får han veta att Justus lämnat sina benproteser kvar under sängen och det får Tomas att fundera om Justus verkligen lämnat sjukhuset självmant eller om han blivit bortförd. Ganska snart inser Tomas att hans farbror blivit bortförd.

Justus är alkemist och för många år sedan var han ledare i en sekt där han ledde sina lärlingar i både glasblåsning och alkemi. Nu vill någon ta del av hans kunskap innan han blir för gammal. Spåren leder till Kosta och Maria och Tomas åker dit för att undersaka saken noggrannare. De bor på  Kosta Boda Art Hotel och när Maria tar ett morgondopp i hotellpoolen hittar hon ett lik i en glaskista på poolens botten. Maria anar en vag koppling mellan mordet och Justus försvinnande.

Omdöme

Jag har läst alla Anna Janssons böcker hittills men hon hör inte till en av mina favoritförfattare direkt. Hon är väldigt ojämn och ”flummar” ut för mycket i bland. Men i  Alkemins eviga eld tycker jag att Jansson får ihop det ganska bra. Det är en riktigt spännande historia skriven i ett högt tempo. Språket flyter på bra och gestaltningen av karaktärerna är målande.

Intrigen är annorlunda vilket jag uppskattar. Den sticker ut bland de vanliga deckarintrigerna som finns i de flesta svenska deckare. Men ändå så är det något jag saknar för att ge boken ett högre betyg än tre. Jag har funderat en hel del på vad det kan vara men jag tror att jag saknar finnes och orginalitet.