Bokbrus

Handling

Inkräktaren är Håkan Östlundhs femte bok om gottlandspolisen Fredrik Broman. Östlundh har även skrivit ytterligare en roman som är helt fristående från serien om Fredrik Broman, Jag ska fånga en ängel.

Henrik Kjellander och Malin Andersson har för en tid sedan flyttat till Fårö. Henrik har vuxit upp på ön men han flyttade till fastlandet för att studera till fotograf och han blev kvar i Stockholm efter det. Malin har inga tidigare kopplingar till Fårö. Just nu går det lite trögt för Henrik rent karriärmässig och för att dryga ut kassan hyr de periodvis ut sitt hus på Fårö till turister.

När Henrik och Malin med sina två barn återvänder till hemmet efter en uthyrning finner de inte hemmet i samma skick som de lämnat det. Porslin saknas i skåpen, det ligger glassplitter på golvet och bland barnens leksaker hittar de avföring. När de dessutom finner att någon stuckit ut ögonen på alla familjefoton börjar familjen tycka att det hela är riktigt obehagligt. De får några dagar senare ett hotfullt brev på posten och nu bestämmer de sig för att göra en anmälan om hot till polisen.

Fredrik Broman och hans kollegor tar anmälan om hot på allvar men till en början finns det inte så mycket de kan göra. Successivt trappas hoten upp och en dag försvinner Henriks och Malins dotter från skolan. Nu är det ingen tvekan längre. Någon vill verkligen skada familjen. Men vem och varför?

Omdöme

Jag har inte läst någon av böckerna i serien tidigare utan Jag ska fånga en ängel var min inkörsport till Östlundhs författande. När han nu kom ut med en ny bok var jag riktigt nyfiken.

Inkräktaren är en lika spännande och otäck bok som man tänker sig när man hör titeln. Intrigen är gripande och drivet är högt. Spänningen byggs upp och man inser allt mer att familjen är riktigt illa ute. Handlingen kryper in under skinnet på mig och väcker en obehagskänsla som balanserar på precis lagom nivå i en spänningsroman. Obehaget blir varken för stort eller för litet.

Jag tycker att Östlundh skriver med ett bra och lätt språk. Det känns inte krystat någonstans. Östlundh skriver på ett sätt som ger väldigt levande miljöer och karaktärer.

Det är verkligen en bok som är svår att lägga ifrån sig och jag tycker att boken är riktigt bra. Dock blev jag först lite besviken på slutet. Upplösningen kändes tråkig men när jag fått smälta boken lite så inser jag att upplösningen inte är så tråkig utan dessvärre en mycket trolig sådan i verkliga livet.