Bokbrus

Handling

Varg Gyllander debuterade 2009 med boken Somliga linor brister. I fjol gav han ut Bara de betydelsefulla dör och nu är det alltså dags för bok nummer tre, Det som vilar på botten. Även denna gång träffar vi kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin.

Ulf Holtz väcks av telefonen mitt i natten. En man har hittats död på kryssningsfartyget M/S Vega och Holtz ger sig omedelbar i väg. Till en början är det lite förvirrat eftersom man först inte vet vilket lands polis som ska utreda fallet men när denna förvirring lagt sig kan Holtz sätta igång med sin undersökning av brottsplatsen. Offret har hittats flytande i vattnet i tropikariet som finns ombord. Dessvärre är hans kropp ganska illa tilltygad av de pirayorna som lever i vattnet. arbetsförhållandena är inte de bästa och många spår har spolats bort av det vatten som flödar i tropikariet.

Pia Levin arbetar med en annan mordutredning, ett förmodat utökat självmord. En hel familj hittas döda i ett badrum och polisen misstänker att mamman i familjen först mördat sin make och barn för att där efter ta sitt eget liv. Levin har svårt att acceptera faktumet att en mor har mördat sitt eget barn. Hon vill verkligen förstå vad som kan driva en kvinna till ett sådant brott. När fallet blir nerlagt kan Levin inte släppa fallet och fortsätter med sin utredning ändå. Utredningen väcker minnen hos Levin som hon gärna vill glömma vilket gör utredningen väldigt plågsam och personlig för Levin. Till sist orkar hon inte längre utan hon kollapsar.

Omdöme

Jag har läst första boken av Gyllander men av någon anledning missade jag att läsa fjolårets bok.

Det märks att Gyllander är väl insatt i polisarbetet och hur deras utredare jobbar vilket inte är så konstigt eftersom han arbetar som pressekreterare vid Riskkriminalpolisen. Detta ger hans berättelser, i alla fall utredningsmässigt, en stark trovärdighet.

Det finns en viss likhet med Leif GW Perssons böcker. Dels pga att de båda är yrkessamma i polisväsendet förstås men även språkligt. De skriver båda ganska korta meningar och med ett avskalat språk, vilket jag uppskattar. Däremot saknar Gyllanders böcker den torra humor som jag verkligen gillar i Perssons böcker.

Beskrivningarna av karaktärerna Ulf Holtz och Pia Levin är mycket väl utförda och det gör karaktärerna väldigt levande. Att välja att skriva om kriminalteknikerna är ett smart drag av Gyllander eftersom det inte är så vanligt förkommande i svensk litteratur. Böckerna har lite av en CSI-känsla som är en ny spännande vinkling (i alla fall för mig).

Boken är lättläst och till en början spännande men efter ett tag tappar jag intresset. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på men boken blir aldrig riktigt levande för mig. Kanske beror det på avsaknaden av miljöbeskrivningarna som är näst intill obefintliga. Dessutom upplever jag boken som ett uppradande av de mest hemska brott man kan tänka sig och då känns det som Gyllander tar i för mycket.

De två huvudtrådarna, den mördade mannen på båten och det utökade självmordet, vävs slutligen samman på ett sätt som jag gärna varit utan. Det känns krystat och gör att intrigen tappar sin trovärdighet.