Maj 30
PiaDeckare Betyg 2, Hilderud Gorpe, Kjell Eriksson, ljudbok, recension, Tundell Salmsons audio
Handling
Den upplysta stigen är Kjell Erikssons första bok om kriminalinspektör Anna Lindell. Sedan den kom ut har den efterföljts av nio till. Dock är det först nu som den givits ut som ljudbok. Kjell Eriksson vann Deckarakademins Bästa svenska debut 1999 för boken.
Lantarbetare Edvard Risberg är ute och går i skogen i trakten kring Ramnäs . Under sin promenad får han syn på en keps under en gran. Direkt inser han, fast han vet inte varför, att kepsen sitter på någons huvud. Han lyfter på grenarna och hittar kroppen till en ung man. Edvards första reaktion är att bli irriterad. Varför ska den unge, döde mannen ligga här på hans favoritställe i skogen? Precis där han har sitt svampställe.
Edvard ringer polisen och Ann Lindell vid uppsalapolisen rycker ut. Den unge mannen tycks vara av sydamerikanskt ursprung. Ingen vet vem han är och vad han gör i Ramnäs och fram för allt vet de inte vem som har anledning att vilja se honom död. När polisen börjar förhöra folk i det lilla samhället inser de att det finns många konflikter och oro som pyr under ytan. En och annan hemlighet finns det också. Bland annat finns det många obesvarade frågor kring Edvards farfar. Vad gjorde han i Paris och vad hade han egentligen varit med om i Peru?
Omdöme
I boken tar Kjell Eriksson tempen på det svenska samhället. Något som inte är ovanligt i deckare. I boken lyfter han samhällsproblem, landsbygdens förändring, generationsväxlingar och mycket mer. Tyvärr vill Eriksson pressa in för mycket i en och samma bok. Det blir så pass många inpass kring dessa frågor att spänningen försvinner och jag tappar bort själva intrigen.
Boken är välskriven. Språket är bra och Eriksson skriver stundtals näst intill poetiskt men tyvärr räcker det inte. Jag kommer aldrig in i boken. Blir aldrig riktigt engagerad och nyfiken. Utan det var inte långt ifrån att jag avslutade lyssnandet i förtid.
Uppläsning
Hilderun Gorpe är för mig en helt ny bekantskap. Gorpes inläsning är ganska rakt på. Hon läser nyanserat och tydligt men periodvis blir tempot lite för lågt.
Maj 25
PiaAllmänt
Idag har det Handduksdagen. Har ni firat den?
Som äkta nörd borde jag verkligen gjort det tidigare men jag har faktiskt helt missat den trots att den funnits sedan 2001. När jag och dottern var på biblioteket igår fick vi veta att det var Handduksdag idag. På biblioteket skulle den givetvis firas 
.
Handduksdagen firas till minne av författaren Douglas Adams. Den infaller den 25 maj och infaller två veckor efter årsdagen för författarens död. Högtiden firas genom att man bär med sig en handduk hela dagen, vart man än går. Anledningen att dagen heter handduksdagen är att handdukar är ett viktigt inslag i Liftarens guide till galaxen (se nedanstående citat från boken).
En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den instelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde – man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden i Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig – ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.
Givetvis ville min dotter vara med att fira som den bokmal hon är (även om hon inte har läst Douglas Adams än) så hon firade den genom att bära en handduk i skolan idag.
Maj 23
PiaAnekdoter Betyg 4, Bodil Jönsson, Bonnier Audio, ljudbok, recension
Handling
Nu har Bodil Jönsson författat ännu en bok, När horisonten flyttar sig – Att bli gammal i en ny tid. Hennes bok Tio tankar om tid fick ett enormt genomslag när den kom. Den blev näst intill kultklassad.
Denna gång analysera Bodil ett mycket aktuellt ämne som det inte skrivs och pratas tillräckligt om nämligen ålderdomen. Utgivningen av boken är startskottet för en serie seminarier på flera platser i Sverige under 2011 där Bodil Jönsson kommer att samtala med politiker och forskare.
I boken funderar och kåserar Bodil om hur det är att bli gammal idag. Det är inte lika självklart hur man ska vara och bete sig som gammal idag. De som blir äldre idag kan inte identifiera sig i sina föräldrars åldrande eller i samtidens bild av dom. Och vad ska de göra med den tid som återstår när pensionärslivet kan bli så långt. Det kan utgöra en tredjedel av livet.
Ålderfördelningen ser helt annorlunda ut idag än den gjort tidigare och den kommer att fortsätta ändras. Vartannat nyfött barn i Sverige idag förväntas bli över 100 år.
Omdöme
Bodil Jönsson har som tidigare en hel del tänkvärt att säga. Hon är i mina ögon en inspirerande och beundransvärd kvinna. Hon vänder upp och ner på en hel del fördomar när det gäller att åldras och hon belyser den dessvärre etablerade åldersdiskrimineringen som finns i Sverige.
I boken funderar Bodil över att det inte är en självklarhet vem och vad man ska vara när man blir pensionär. Det är inte på något sätt självklart. Hon berättar öppenhjärtligt om sin egen vilsenhet och ambvivalens kring vem hon vill vara och hur hon vill vara som pensionär. Denna öppenhjärtlighet gör att det blir lättare att ta till sig det som står i boken och det gör också att jag förstår vikten av att diskutera vad man ska göra efter 65. Det är viktigt både rent samhällsekonomiskt och för individen.
Bodil diskuterar i boken om hur man ska kunna använda sig av att 65-åringen idag är mycket piggare och friskare än tidigare generationer. I princip skulle alla kunna jobba lite även som pensionär. Något som också gäller den som är sjuk. Det är sällan en människa är så sjuk att han/hon inte kan jobba en enda timme under en månad. Men arbetslivet är inte konstruerat på ett sådant sätt idag. Det är väldig fokus på timmar och närvaro. Det finns inga möjligheter att få jobba mer resultatinriktat i alla fall inte utan extrem tidspress.
Boken är både underhållande och tänkvärd. Dock ger den inte mig lika många tankar som Tio tankar om tid. Något som inte är så förvånande eftersom jag ännu inte tillhör den kategori hon skriver om. Men ämnet är värd att diskuteras och jag har redan hört några debatter i ämnet på radio och fler debatter och diskusioner lär det bli fram över.
Uppläsning
När horisonten flyttar sig är uppläst av författaren själv. Bodil Jönsson fungerar riktigt bra som uppläsare. En bok som är av den här typen, kåseri-bok, så är det nästan en självklarhet att författaren själv ska läsa sin bok. Annars är det risk att den inte känns genuin och ärlig.
Maj 23
PiaDeckare Ann Cleeves, Anna-Maria Käll, Betyg 4, Bonnier Audio, ljudbok, recension
Handling
Dolda djup är tredje delen i en serie om den excentriska hjältinnan Vera Stanhope. Dock är boken den första i serien som översatts till svenska. Även en tv-serie om Vera Stanhope är under inspelning av BBC.
Ann Cleeves är en välrenomerad deckarförfattare och hon har bland annat belönats med Duncan Lawrie Daggar Award för bästa brittiska kriminalroman samt nominerats till Martin Beck Award av Svenska Deckarakademin.
Julie Armstrong är en ensamstående tonårsförälder. En sen sommarkväll kommer Julie hem efter en kväll ute på puben och hon finner sin son död i badkaret. När polisen kallas dit fastställer dom att pojken var strypt innan han lades i badkaret. Med andra ord rör det sig mord och inte självmord vilket Julie först trott. Badkaret sonen hittades i var smyckat med blommor vilket polisen finner underligt. Vera Stanhope leder utredningen för mordet.
Några dagar senare hittas en kvinna mördad. Även kvinnan hittas i vatten men hon hittas i en vattensamling i en klippskreva. Vattnet är också denna gång fyllt av blommor. Givetvis inser Vera omgående ett samband mellan morden. Förutom de uppenbara likheterna finns det andra kopplingar mellan fallen. Bland annat finns det personer som känt båda offren.
Vera ger sig ut och förhör lokalbefolkningen. Hon får veta både det ena och det andra men ganska lite av informationen är egentligen intressant för utredningen. Den stora frågan är vem har något att vinna på att mörda en ung tonårspojke och en ung lärarpraktikant?
Omdöme
Ann Cleeves har skrivit många böcker tidigare men de flesta har inte översatts till svenska. Tidigare har endast fyra böcker översatts. Nämligen kvartetten om Jimmy Perez och Shetlandsöarna. En serie som jag läst och uppskattat och bäst var nog den första i serien, Rött stoft. Med tanke på mina tidigare positiva upplevelser av Ann Cleeves så såg jag verkligen fram emot att läsa Dolda djup.
I Dolda djup får jag för första gången stifta bekantskap med den excentriska, medelålders och ensamstående kvinnan Vera Stanhope. Hon framstår som klumpig och ointelligent men skenet bedrar. Dock bekymrar det inte Vera att folk uppfattar henne så eftersom det underlättar för henne när hon förhör vittnen och misstänkta. Ingen känner sig hotad av henne utan de tror att de kan styra samtalet/förhöret precis som de vill men ack så fel de har.
Vera Stanhope är lite av en kvinnlig variant av den klassiska manliga polisen i kriminalromaner. Hon är lätt försupen, excentrisk, osocial och hon går sin egen väg. På ett sätt känns det lite uttjatat men samtidigt blir det lite komiskt eftersom Cleeves ändå har bytt kön på den typiske kriminalpolisen.
Ann Cleeves skildringar av karaktärerna känns lite ojämn. Jag tycker att offren, anhöriga och misstänkta skildras på ett bra och övertygande sätt. Däremot är skildringen av Vera Stanhope väldigt ytlig och hon väcker inte riktigt mitt intresse av att få veta mer om henne. Men kanske är det en medveten fokusering på de andra karaktärerna eftersom dom på ett sätt är viktigare än poliserna.
Språket är typiskt för kriminalromaner. Den har ett högt tempo och är historien är intelligent berättat.
Boken är riktigt spännande, en bladvändare. Dock tycker jag att upplösningen känns lite tråkigt. Varför jag känner så vet jag inte riktigt men samtidigt som jag finner upplösningen lite tråkig så känns den ändå trovärdig.
Uppläsning
Anna Maria Käll gör som vanligt en mycket bra inläsning. Jag tycker att hon har en väldigt behaglig röst att lyssna till. Hon har ett lite långsamt tempo som känns rofyllt men absolut inte långtråkigt.
Maj 18
PiaRoman Alexandra Rapaport, Betyg 3, ljudbok, Nicole Krauss, recension, Storyside
Handling
Jag har inte läst något tidigare av Nicole Krauss men jag har givetvis inte missat hennes namn. Man kan väl verkligen påstå att Krauss poppat upp både här och där den senaste tiden för att promota sin nya bok, Det stora huset. Bland annat var hon med i Babel här om dagen.
Som läsare får vi följa flera olika karaktärer i olika delar av världen under olika tidsepoker. Det som knyter karaktärerna samman är ett gammal, enormt och ganska fult skrivbord.
Den första ägaren till skrivbordet som vi får träffa är den chilenska poeten Daniel. Han har skrivit flera av sina verk vid skrivbordet. När Daniel ska flytta från New York hem till Chile ber han att få lämna sitt skrivbord kvar i Nadjas lägenhet för tillfället. Tanken är att Daniel ska komma tillbaka och hämta skrivbordet vid ett senare tillfälle. Daniel kommer dessvärre aldrig tillbaka. Han blir en av många som bara försvunnit under Pinochets regimen.
Även Nadja är författare och sittandes vid detta monstruösa skrivbord fungerar hennes skrivande riktigt bra. Hon är inspirerad och orden mer eller mindre flyter ur henne.
En dag, trettio år senare, så blir Nadja kontaktad av en ung kvinna som påstår att hon att Daniels dotter och att hon nu är här för att hämta hem skrivbordet. Givetvis låter Nadja dottern få skrivbordet men dessvärre inser Nadja att i och med skrivbordets försvinnande har hon mist sin förmåga att skapa och hennes inspiration försvinner helt. Hennes tid som författare verkar vara över.
Omdöme
Det har som sagt pratas och skrivits en hel del om Nicole Krauss i allmänhet och hennes senaste bok i synnerhet den sista tiden. Både boken och författaren har blivit rosade av kritikerna. Och jag tror att den gått hem hos många läsare också.
Som läsare av boken gäller det att vara ordentligt vaken under läsningen. Boken innehåller flera trådar som utspelar sig i olika tidsperioder. I varje tidsperiod representerar ”jaget” olika personer. Böcker som är skrivna på detta sätt är lite luriga att lyssna till eftersom stycken och kapiteluppdelningarna inte alltid är lika tydlig audioellt som det är i texten. Men är man bara koncentrerad när man lyssnar funkar det ändå att lyssna till Det stora huset.
Bokens fokus är att berätta om karaktärernas kriser i livet och de stunder som varit avgörande för hur karaktärerna kommer att fortsätta leva sina liv. Boken känns lite melankolisk men ändå inte dyster.
Nicole Krauss skriver med ett koncentrerat och vackert språk. Jag är imponerad hur författaren kan skriva så kompakt och långa meningar utan att texten känns varken svårläst eller tillkrånglat.
Jag tycker att idén att bygga upp intrigen kring en möbel är lysande. Ett grepp som för mig är nytt och därför känns innovativt.
Dock tycker jag faktiskt att boken är lite långsam och näst intill tråkigt trots att upplägget är lysande och språker så vackert så därför får boken inte ett högre betyg än en trea trots allt.
Uppläsning
Alexandra Rappaport hör inte till mina favoriter varken som uppläsare eller som skådespelare.
Jag tycker att Rappaport saknar nyanser i sin uppläsning vilket gör upplevelsen platt och kompakt.
Maj 13
PiaDeckare Betyg 5, Kristina Ohlsson, ljudbok, Mirja Turestedt, Piratförlaget, recension
Handling
Änglavakt är Kristina Ohlssons tredje kriminalromanen i serien om Fredrika Bergman och hennes kollegor vid Stockholmspolisen. Första boken i serien, Askungar, utkom 2009 och efterföljaren Tusenskönor har belönats med Stabilopriset och den blev också nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010.
I Midsommarkransen hittar en en man med hund ett resterna av en kropp. Mannen ringer genast polisen och det visar sig vara en ung kvinna som blivit styckad och sedan begravd för en tid sedan. Kvinnan identifieras senare som den försvunna Rebecca Trolle. Hon var en ung litteraturstudent som försvunnit för två år sedan.
För att säkra spår och annat fortsätter polisen gräva och medan Alex Recht och hans kollegor försöker förstå varför Rebecca mördats hittas ytterligare ett lik vid fyndplatsen. Detta lik har legat betydligt längre och frågan är om det är samma mördare eller om det finns något annat samband. Vidare utgrävningar gör att ett tredje offer hittas begravd på samma ställe och det verkar som mördaren kommit tillbaks till samma plats för att begrava och gömma sina offer.
Fredrika Bergman, Alex Recht och Peder Rydh utgör stommen i ett mycket instabilt utredningsteam. Alla har de privata problem som stör utredningen. Fredrikas värld rammar när hennes sambo dyker upp i utredningen. Hans namn finns antecknat i Rebeccas almanacka. Trots detta får Fredrika vara kvar i utredningen men hon får givetvis inte delta i den del som rör Spencer. Det finns även en kvinna vars namn hela tiden dyker upp. Kvinnan är sedan många år stum. Hon bor på ett ålderdomshem och har tidigare varit en mycket omtalad barnboksförfattare som dömts för mord på sin ex-pojkvän.
Omdöme
Jag har läst den andra boken om Fredrika Bergman men jag har faktiskt inte läst Askungar. Något som jag verkligen borde göra eftersom jag tycker om Kristina Ohlssons sätt att skriva. Hon har verkligen flyt i texterna och hennes stora berättarglädje smittar av sig på mig som läsare.
Änglavakter håller en hög klass och den är ruskigt spännande. Jag tycker att både karaktärer och dialoger känns trovärdiga och övertygande.
I Änglavakter är det mycket fokus på karaktärernas trassliga privatliv. Tre av karaktärerna har stora personliga problem som påverkar utredningen. Antingen gillar man att det är mycket fokus på karaktärerna eller så gör man det inte. Jag gillar att komma karaktärerna nära så jag har inga problem med det utan ser det snarare som något positivt. Så länge inte utredningen tappas bort helt förstås och så är inte fallet med Kristina Ohlssons bok.
Jag tycker att Änglavakter är än vassare än Tusenskönor och jag ser verkligen fram emot nästa bok i serien.
Uppläsning
Mirja Turestedt är en riktigt duktig uppläsare. Hon läser i precis lagom tempo och många nyanser i sitt sätt att läsa. Dessutom har en mycket behaglig röst att lyssna till och hon håller faktiskt på att segla sig långt upp på min lista över favorituppläsare.
Maj 12
PiaDeckare Betyg 3, Bonnier Audio, Katarina Ewerlöf, ljudbok, recension, Sandhamn-serien, Viveca Sten
Handling
I natt är du död är Viveca Stens fjärde bok i Sandhamn-serien.
En ung student, Marcus Nielsen, hittas hängd i sin studentlägenhet. Allt tyder på självmord men Marcus anhöriga är övertygade att Marcus mördats och de bönfaller polisen att undersöka fallet noggrannare.
När polisen undersöker Marcus sista tid i livet får de veta att han jobbade på sin c-uppsats. Marcus skulle skriva sin uppsats om hur gruppdynamiken fungerade inom kustjägarna på Korsö på 70-talet. Marcus har gjort flera intervjuer med män som låg i kustjägarna under den aktuella tiden. När en av männen som Marcus intervjuat hittas mördad så inser polisen att det finns ett samband och att Marcus förmodligen inte frivilligt tagit sitt liv.
Thomas Andreasson är nyligen tillbaka i tjänst efter en olycka. Han är en av utredarna i Marcus-fallet. För att få mer information om hur livet kan ha sett ut på Korsö för kustjägarna tar han hjälp av sin bästa vän Nora Linde.
Omdöme
Jag har läst de tidigare böckerna i Sandhamn-serien och jag har funnit dem charmiga alla tre. Däremot gillade jag inte alls dramatiseringen av böckerna som gick på tv i höstas. Jag gillar inte hur de ändrat historien och så tyckte jag att Alexandra Rappaport var helt fel som Nora.
Precis som tidigare böcker väver Vivica Sten ihop nutid med dåtid vilket ger ett behagligt driv i historien. För övrigt håller Sten ett ganska lågt tempo i sina böcker vilket känns både skönt och lite tråkigt.
I senaste boken är det mindre fokus på Nora och Thomas privatliv. Och jag tror att en del kommer att sakna det och andra tycker nog att det är skönt. Jag tycker nog balansen mellan privatliv och utredning är mer balanserad i denna bok än de tidigare. Även om jag givetvis är nyfiken på hur det ska gå framöver för både Nora och Thomas.
Jag tycker att temat kustjägarna en intressant och inslaget av vuxen mobbing är ett ämne som är väl värt att ta upp. Vuxen mobbing känns dessutom som ett trovärdigt motiv.
Jag tycker att slutet är väl dramatiskt. Alla böcker har slutat med en väldig dramatik och det gör att det dramatiska slutet känns lite krystat. Trots att jag tycker att dramatiken i slutet är i överkant är själva upplösningen relativt oväntad.
Jag tycker att I natt är du död är bok som passar utmärkt till sommarläsning i solen. Läsupplevelsen kan sammanfattas som småtrevlig.
Uppläsning
Katarina Ewerlöf gör en bra uppläsningen och eftersom hon läst de tidigare böckerna hade det känns väldigt konstigt med en annan uppläsare.
Maj 10
PiaDeckare Betyg 4, Håkan Östlundh, ljudbok, Ordfront ljud, recension, Torsten Wahlund
Handling
Inkräktaren är Håkan Östlundhs femte bok om gottlandspolisen Fredrik Broman. Östlundh har även skrivit ytterligare en roman som är helt fristående från serien om Fredrik Broman, Jag ska fånga en ängel.
Henrik Kjellander och Malin Andersson har för en tid sedan flyttat till Fårö. Henrik har vuxit upp på ön men han flyttade till fastlandet för att studera till fotograf och han blev kvar i Stockholm efter det. Malin har inga tidigare kopplingar till Fårö. Just nu går det lite trögt för Henrik rent karriärmässig och för att dryga ut kassan hyr de periodvis ut sitt hus på Fårö till turister.
När Henrik och Malin med sina två barn återvänder till hemmet efter en uthyrning finner de inte hemmet i samma skick som de lämnat det. Porslin saknas i skåpen, det ligger glassplitter på golvet och bland barnens leksaker hittar de avföring. När de dessutom finner att någon stuckit ut ögonen på alla familjefoton börjar familjen tycka att det hela är riktigt obehagligt. De får några dagar senare ett hotfullt brev på posten och nu bestämmer de sig för att göra en anmälan om hot till polisen.
Fredrik Broman och hans kollegor tar anmälan om hot på allvar men till en början finns det inte så mycket de kan göra. Successivt trappas hoten upp och en dag försvinner Henriks och Malins dotter från skolan. Nu är det ingen tvekan längre. Någon vill verkligen skada familjen. Men vem och varför?
Omdöme
Jag har inte läst någon av böckerna i serien tidigare utan Jag ska fånga en ängel var min inkörsport till Östlundhs författande. När han nu kom ut med en ny bok var jag riktigt nyfiken.
Inkräktaren är en lika spännande och otäck bok som man tänker sig när man hör titeln. Intrigen är gripande och drivet är högt. Spänningen byggs upp och man inser allt mer att familjen är riktigt illa ute. Handlingen kryper in under skinnet på mig och väcker en obehagskänsla som balanserar på precis lagom nivå i en spänningsroman. Obehaget blir varken för stort eller för litet.
Jag tycker att Östlundh skriver med ett bra och lätt språk. Det känns inte krystat någonstans. Östlundh skriver på ett sätt som ger väldigt levande miljöer och karaktärer.
Det är verkligen en bok som är svår att lägga ifrån sig och jag tycker att boken är riktigt bra. Dock blev jag först lite besviken på slutet. Upplösningen kändes tråkig men när jag fått smälta boken lite så inser jag att upplösningen inte är så tråkig utan dessvärre en mycket trolig sådan i verkliga livet.
Uppläsning
Torsten Wahlund är en perfekt uppläsare till böcker av det här slaget. Hans röst och lästeknik gör boken än mer spännande.
Maj 06
PiaDeckare, Spänning Betyg 2, ljudbok, Magnus Roosmann, recension, Storyside, Varg Gyllander
Handling
Varg Gyllander debuterade 2009 med boken Somliga linor brister. I fjol gav han ut Bara de betydelsefulla dör och nu är det alltså dags för bok nummer tre, Det som vilar på botten. Även denna gång träffar vi kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin.
Ulf Holtz väcks av telefonen mitt i natten. En man har hittats död på kryssningsfartyget M/S Vega och Holtz ger sig omedelbar i väg. Till en början är det lite förvirrat eftersom man först inte vet vilket lands polis som ska utreda fallet men när denna förvirring lagt sig kan Holtz sätta igång med sin undersökning av brottsplatsen. Offret har hittats flytande i vattnet i tropikariet som finns ombord. Dessvärre är hans kropp ganska illa tilltygad av de pirayorna som lever i vattnet. arbetsförhållandena är inte de bästa och många spår har spolats bort av det vatten som flödar i tropikariet.
Pia Levin arbetar med en annan mordutredning, ett förmodat utökat självmord. En hel familj hittas döda i ett badrum och polisen misstänker att mamman i familjen först mördat sin make och barn för att där efter ta sitt eget liv. Levin har svårt att acceptera faktumet att en mor har mördat sitt eget barn. Hon vill verkligen förstå vad som kan driva en kvinna till ett sådant brott. När fallet blir nerlagt kan Levin inte släppa fallet och fortsätter med sin utredning ändå. Utredningen väcker minnen hos Levin som hon gärna vill glömma vilket gör utredningen väldigt plågsam och personlig för Levin. Till sist orkar hon inte längre utan hon kollapsar.
Omdöme
Jag har läst första boken av Gyllander men av någon anledning missade jag att läsa fjolårets bok.
Det märks att Gyllander är väl insatt i polisarbetet och hur deras utredare jobbar vilket inte är så konstigt eftersom han arbetar som pressekreterare vid Riskkriminalpolisen. Detta ger hans berättelser, i alla fall utredningsmässigt, en stark trovärdighet.
Det finns en viss likhet med Leif GW Perssons böcker. Dels pga att de båda är yrkessamma i polisväsendet förstås men även språkligt. De skriver båda ganska korta meningar och med ett avskalat språk, vilket jag uppskattar. Däremot saknar Gyllanders böcker den torra humor som jag verkligen gillar i Perssons böcker.
Beskrivningarna av karaktärerna Ulf Holtz och Pia Levin är mycket väl utförda och det gör karaktärerna väldigt levande. Att välja att skriva om kriminalteknikerna är ett smart drag av Gyllander eftersom det inte är så vanligt förkommande i svensk litteratur. Böckerna har lite av en CSI-känsla som är en ny spännande vinkling (i alla fall för mig).
Boken är lättläst och till en början spännande men efter ett tag tappar jag intresset. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på men boken blir aldrig riktigt levande för mig. Kanske beror det på avsaknaden av miljöbeskrivningarna som är näst intill obefintliga. Dessutom upplever jag boken som ett uppradande av de mest hemska brott man kan tänka sig och då känns det som Gyllander tar i för mycket.
De två huvudtrådarna, den mördade mannen på båten och det utökade självmordet, vävs slutligen samman på ett sätt som jag gärna varit utan. Det känns krystat och gör att intrigen tappar sin trovärdighet.
Uppläsning
Jag tycker verkligen om Magnus Roosmanns sätt att läsa upp böcker. Han har en röst som är klippt och skuren till deckare, spänningsromaner och thrillers. Den dova, lite raspiga rösten gör böckerna än mer spännande.
Maj 02
PiaDeckare Betyg 4, Elizabeth Geroge, Katarina Ewerlöf, ljudbok, Norstedts, recension
Handling
Elizabeth George har kommit ut med en ny bok om Thomas Lynley och Barbara Havers. Denna bok bär namnet Denna dödens kropp och den är den sextonde boken om radarparet.
Thomas Lynley har varit borta länge från sitt arbete på Scotland Yard. Han har inte kunnat förmå sig att gå tillbaka i tjänst efter att hans fru, Helen, och hans ännu ofödda barn omkommer i en tragisk skottlossning. Nu har hans kollegor på ”Yarden” fått en ny chef, tillförordnade intendent Isabelle Ardery.
En ung kvinna, Jemima Hastings, hittas knivhuggen på en kyrkogård i London. Intendent Ardery har svårt att få kontakt med sitt team och samarbetet är knackigt. Arderys ledarstil är kantig och klumpig och hon gör sig ganska omgående sig osams med flera kollegor.
Ytterligare ett problem är att flera kollegor i utredningsteamet inte vill ge Ardery en chans eftersom de är rädda att det skulle uppfattas som illojalitet mot Lynley. För att få bättre kontakt med teamet och för att förbättra arbetsinsatsen i mordutredningen ber Ardery Lynley att komma tillbaka i tjänst. Alla i teamet, och även Lynley själv, är förvånade över att han faktiskt tackar ja och återgår till arbetet.
Lynley och Ardery koncentrerar sig på utredningsarbetet i London och Barbra Havers och Winston Nkata följer ett spår söderut till en by där den mördade kvinnan bott fram till några månader före mordet. Kvar i byn har Jermima lämnat sin sambo som upplever sig att ha blivit lämnad utan minsta förvarning. Haveres och Nkata hittar många intressanta spår, och även ett och annat sidospår. Det finns många hemligheter som döljs under ytan i den lilla byn.
Omdöme
Jag har läst flertalet av Elizabeth Georges böcker om radarparet Lynley och Havers. Dock inte alla. Jag har också följt tv-sperien och jag tycker verkligen om både Havers och Lynley. Jag har verkligen saknat både Haveres och Lynley sen den senaste boken. I Denna dödens kropp kvarstår delvis min saknad efter Lynley trots att han faktiskt är en del av handlingen. Jag hade gärna sett att han fick ett större utrymme i boken.
Isabelle Ardery, den nya tillförordnade intendenten vid Scotland Yard, har jag lite svårt att känna medkänsla för. Men det är nog inte heller meningen. Ardery gör flera dåliga val i utredningen, lägger sig i Barbaras klädstil och gör sig osams med allt och alla. Både kollegor, vittnen och anhöriga. Jag tycker nog att Ardery får lite för mycket av det utrymmet som jag gärna sett att Lynley fått. Men det ska bli spännande att se hur George kommer att göra med fördelningen av utrymmet i nästkommande bok.
Boken känns onödigt lång och den är lite trög i starten. Det finns många trådar i boken. Så pass många att det är lite svårt att hålla rätt på dom alla men Elizabeth George väver slutligen samman alla trådarna (nästan) på ett mästerligt sätt.
Boken är spännande på ett mer lågmält sätt vilket känns lite typsikt Elizabeth George. Spänningen finns där men tempot är långsamt. Denna lite långsamma spänning är en berättarstil som jag verkligen uppskattar.
Uppläsning
Katarina Ewerlöf är lika övertygande som uppläsare som vanligt. Katarinas lite mörka röst är som klippt och skuren för att läsa in böcker. Dessutom gör hon alltid en bra uppläsning rent tekniskt. Hon läser nyanserat och med stor inlevelse och hon ger ett mervärde till böckerna hon läser in.
RSS
