Bokbrus

Offerrit

Dec 27

PiaSkräck Anders Ekborg, Betyg 2, Johannes Källström, ljudbok, Massolit förlag, recension 4 kommentarer

Handling

Johannes Källström debuterade med Mörkersikt – annorlunda sagor om kaos, 2009. Nu har han släppt sin andra bok, Offerrit – Annorlunda berättelse om besatthet.

Det är adventstid i en liten ort i skogen, förmodligen någonstans i Närke. Ortens stora arbetsgivare, Sågverket, planerar att lägga ner. För byggden innebär detta stor arbetslöshet och hela orten hotas av att självdö. Svea, ortens kommunalråd, och hennes inre krets träffas över en lunch för att diskutera lämpliga åtgärder.

Svea kommer fram till att det är inte mycket dom kan göra åt hotet utan det enda de kan göra är att inge invånarna med hopp. Det tänker dom göra genom ett samarbete med byggdens förlorade son Oscar, världsberömd designer som nu är boende i staterna. Med sig har Oskar sin assistent och i deras kölvatten sker många mystiska händelser, människor försvinner spårlöst  och hittas döda.

Kriminalkommissarie Owe Tyco kallas till orten för att utreda de mystiska försvinnandena och dödsfallen. Owe inser ganska omgående att det är något konstigt med människorna på orten. Owes utredningen spårar ganska fort ut och utredningen, och även hela tillvaron på orden, blir ett enda kaos. Ett stort kaos fullt av mörker och ondska.

Omdöme 

Offerrit har ett bra tempo och det är ett bra driv i språket. Det märks att Johannes Källström har en berättelse som han verkligen vill dela med sig.

Karaktärer som vi får träffa i boken inte utvecklar sej något alls under berättelsens gång.  Det är något som jag saknar och jag tror att det hade gjort boken lite mer intressant.

Jag är nog lite fel person att recensera en sådan här bok, en skräckis. Det är nämligen inte min grej alls, varken i bokform eller i filmformat. Men storyn är rätt spännande även om den är lite spretig.  Karaktärerna känns intressanta och de känns trovärdiga vilket är viktigt i en bok som har så många övernaturliga inslag.

Kombinationen skräck och tankar kring etiska frågor känns väldigt spännande och ovanligt. Det är nog det som tilltalar mig mest i boken. Hur mycket är människan beredd att offra för att nå sina mål?

Något som tilltalar mig mycket, för en gångs skull, är faktiskt förordet till boken. Det känns så öppenhjärtigt och personligt. Det är som Johannes Källström bjuder in läsaren personligen till sin fantasivärld.

Trots att jag har en en del positivt om boken så blir inte betyget så högt. Helt enkelt för att jag har svårt för skräck.

Uppläsningen

 Anders Ekborgs uppläsning är riktigt bra och ger extra driv och spänning till historien.

En kul bonus som lyssnare, istället för läsare, är att man får höra Anders sjunga delar av ”O helga natt”. Han är riktigt duktig och sjunga tycker jag .

Jag har testat Laudio

Dec 25

PiaAllmänt Laudio, ljudbok 8 kommentarer

För ett tag sedan blev jag kontaktad av Laudio, en ljudbokssajt som startade under hösten där man kan prenumerera på ljudböcker. De frågade om jag ville prova deras tjänst och som den ljudboksfantast jag är så tackade jag givetvis ja.

Jag fick ett temporärt konto och tre polletter. Varje pollett motsvarar en ljudbok. Jag fick också möjligheten att lyssna på en intervju med paret bakom pseudonymen Lars Keppler.

Jag valde att lyssna på Tusenskönor av Kristina Ohlsson, Dödens pendel av Jonas Moström och slutligen Någon sorts frid av Camilla Grebe och Åsa Träff. Vad jag tyckte om respektive bok kan ni läsa i recensionerna.

Jag tänkte att jag nu skulle skriva ett inlägg om vad jag tycker nu när jag har provat Laudio.

Det finns två typer av prenumerationer, en eller två polletter i månaden. Använder man inte sin pollett så kan man spara den till senare.

Det jag spontant gillar med Laudio är att man kan ladda ner boken till en mp3-spelare. Man behöver inte streama om man inte vill. Själv lyssnar jag helst på ljudböcker i min iPod och det kunde jag göra nu. Dessutom är det toppen att inte behöva vara uppkopplad hela tiden medan man lyssnar.

Jag tycker att Laudio har ett stort utbud på ljudböcker och jag hittade många böcker som jag ville lyssna på. Så det var inte helt lätt att välja vilka tre böcker jag skulle lägga mina polletter på. Angenämt problem, jag vet :-).

Jag provade att ladda ner böcker i både mp3- och i AAC-format (iPod-format). Det fungerade lika bra med båda formaten.  AAC-formatet gjorde att boken direkt hamnade under ljudböcker i iPoden vilket är smidigt.

Det jag tycker är lite synd, oavsett format, är att spåren är långa, ca 30 minuter. (Vad jag tycker om för långa spår vet ni redan .) Jag tycker spår är som bäst när de är runt 5 minuter. Det är mycket lättare att hitta på var man är om man tappat bort sig (läs somnat).

Sammanfattningsvis så tycker jag att Laudio fungerar väldigt smidigt. Det är lätt att hitta bland böckerna och nedladdningen var enkel att göra. Det jag gillar bästa är att jag kan ladda ner boken och att utbudet på böcker är så stort.

Stipendie till Christoph Andersson

Dec 22

PiaAllmänt 4 kommentarer

98, 99, 100

Dec 21

PiaAllmänt 6 kommentarer

Jag hade som målsättning att recensera 100 böcker från april, då bloggen startade, till nyår. Idag la jag upp den hundrade recensionen, Hurra!

Det är alltid kul att nå sina mål, små som stora . Fast detta var ett mål som egentligen inte var viktigt alls men ändå lite roligt.

Någon sorts frid

Dec 21

PiaSpänning Åsa Träff, Betyg 3, Camilla Grebe, ljudbok, Ordfront ljud, recension 2 kommentarer

Handling

Någon sorts frid är systrarna Camilla Grebe och Åsa Träffs debutroman. Det är den första delen i serien om psykologen Siri Bergman. Den andra delen, Bittrare än döden, har jag läst tidigare i år.

I boken får vi följa Siri, hennes kollegor på  mottagning och några av patienterna. En dag hittas en av Siris patienter död i vattnet utanför hennes hus. Polisen misstänker självmord eftersom man hittar ett självmordsbrev där patienten tackar Siri för att hon fått patienten att inse att livet inte är värt att leva. Siri undrar varför hon inte märkt att hennes patient är suicidal. Siri tar väldigt illa vid sig eftersom brevet pekar på att det är hennes fel vilket gör att Siri tappar fotfästet.

Siri börjar i samma veva känna sig iakttagen och hon råkar ut för en del konstigheter. När polisen konstaterar att dödsfallet inte var självmord utan mord börjar Siri bli riktigt rädd. Är det någon som vill att Siri råkar riktigt illa ut?

Omdöme 

Det märks lite att de är debutbok. Tempo är stundtals lite låg och boken kunde nog ha kortats ner något. Även språket är stundtals lite hackigt men det är något jag tycker dom jobbat bort i bok nummer två.

Någon sorts frid  har en spännande och gripande intrig. Jag känner starkt för både Siri och hennes patienter. Jag vill att det ska gå bra för dom och jag vill definitivt läsa mer om dom. Boken är lättläst och underhållande på ett sätt som en sådan här bok ska vara tycker jag.

Det finns en del brister i framför allt karaktärsskildringarna av poliserna men systrarna har gjort en bra debutroman och med bok nummer två, Bittrare än döden, når systrarna ännu lite längre.

Uppläsningen

I boken får vi stundtals följa mördarens tankar. Något som jag inte är helt förtjust i. Oftast tillför det inget. I uppläsningen är det väldigt svårt att urskilja när det är mördarens som är ”jaget” i texten och när ”jaget” är Siri.  Uppläsaren lyckas inte förmedla detta på något  bra sätt.

Kerstin Anderssons uppläsning känns lite tråkig utan att det egentligen finns så mycket att klaga på. Den är godkänd men den sticker inte ut på något sätt alls.

Långa eller korta

Dec 20

PiaAllmänt ljudböcker 3 kommentarer

Jag har haft några funderingar kring spårlängden på ljudböcker.

Jag tycker mig skönja en trend att flera förlag övergår till längre spår. När jag började lyssnat på böcker på cd-skiva (jag började med böcker på kassett men det är en evighet sedan) var spårlängden någonstans runt 5 minuter. 

Nu är det vanligt med 20-30 minuter spår och ibland ända upp till en timme per spår. Det känns som denna trend har ökat i samband med att fler ljudböcker kommer ut på mp3 men det kanske är inbillning.

Själv gillar jag inte alls långa spår eftersom det är svårt att hitta på var jag var någonstans om jag tappat bort mig i texten. Det händer till exempel när jag somnar i från eller när batteriet tar slut i iPoden och då är det ett elände att hitta rätt igen.

Jag undrar varför man gått över (de som gjort det) till längre spår. Har ni några idéer på vad det kan bero på? Och har ni någon åsikt om spårlängd?

Dödens pendel

Dec 19

PiaDeckare Adelphi Audio, Betyg 4, Jonas Moström, ljudbok, recension, Torsten Wahlund 2 kommentarer

Handling

Dödens pendel är Jonas Moströms debutroman som publicerades 2004 men har inte kommit som ljudbok förren nu i november 2010. Moström har nu publicerat fem böcker om Axberg och Jensen. Jag har tidigare läst bok nummer fyra, Rymd utan stjärnor , och sista boken Mirakelmannen . Genom att läsa Dödens pendel fick jag med mig starten på historien också.

Doktor Erik Jensen får in en ung kvinna med hjärtstillestånd på akuten. Kvinnan hittades livlös i sängen av sin syster. Erik lyckas få igång hjärtat på patienten och det tillsammans med systerns snabba hjärt- och lungräddning räddar livet på kvinnan. Det som bekymrar Erik är att han inte förstår vad som är orsaken till hjärtstilleståndet. När han pratar med några kollegor visar det sig att ovanligt många hjärtstillestånd på för övrigt friska människor har inträffat den sista tiden. Erik letar efter en förklaring till detta. Kan det vara ett nytt virus?

Även Eriks kompis, kriminalkommisarie Johan Axberg, får ett mystiskt dödsfall på sitt bord. Det är en tjej på nitton år som hittas död i sin säng på morgonen av sina föräldrar. Flickan är fullt frisk och det finns inga tecken på varken droger eller våld. Vid obduktionen kan de endast dra slutsatsen att flickans hjärta stannat men de har ingen förklaring till varför.

 Tidigare har en präst varit på Johan att det är något mystiskt med hans mors bortgång. Ingen tar dock prästen riktigt på allvar eftersom modern var över 90 år gammal. Prästen hävdar i härdigt att någon okänd varit inne i moderns rum om natten och hans bevis är att väckarklockan på nattduksbordet är försvunnen.

När det visar sig att den nittonåringens klocka också är försvunnen sätter det griller i huvudet på Johan.

Omdöme 

 Jag tycker att Dödens pendel är bättre än de två böcker jag läst tidigare. Jonas Moström har lyckats skriva en spännande deckare med intressant persongalleri och intrig. Det är en klassisk deckare, varken mer eller mindre.

Det hade inte gjort något om tempot i boken hade varit lite högre men det är inget som stör speciellt mycket. Jag har lite svårt att begripa motivet till morden men även detta är inget som stör jättemycket.

Något som jag är riktigt imponerad av är dialogerna. Dom är otvungna och rappa vilket jag ofta saknar i deckare och än mer i debut-deckare. Bra jobbat Moström.

Nu när jag har läst tre av fem böcker om Axberg och Jensen så är jag lite sugen på att läsa de två mellanliggande böckerna också. Framför allt för att jag vill veta mer om karaktärerna. Karaktärerna är verkligen trovärdiga och jag tycker bra om båda två. Ytterligare ett plus är att jag gillar kombinationen läkare och kriminalare.

För Dödens pendel blir det en svag fyra i betyg.

Uppläsningen

Dödens pendel är inläst av Torsten Wahlund. Det som är lite ovanligt är att boken är inläst med både musik och ljudeffekter. Musiken och effekterna har Stefan Sorey stått för. Hade jag bara hört talas om det hade jag nog dömt ut det i förhand. Jag hade nog trott att det skulle störa rätt mycket men det funkar. Musiken och effekterna är så diskreta så dom stör inte alls. Men jag kan väl inte påstå att de tillför så mycket heller.

Första gångerna så trodde jag att musiken jag hörde kom utanifrån lurarna. Så jag funderade lite på var i från det kunde komma. Så dumt .

Kan inte annat än älska Wahlunds uppläsningar. Han gör historien sååå spännande och komlimenterar intrigen med sitt sätt att läsa utan att dramatisera för mycket. Trots att han kör lite dialekter (här finlandssvenska bland annat) så gör han det klockrent och diskret och då funkar det kanon. Ibland tycker jag att dialektimitationer kan förstöra uppläsningen men det är när dom är dåliga eller när det känns för mycket teater och för lite uppläsning. Sen finns det ju dom som är superduktiga på det också som Stefan Sauk.

Vinnaren är ….

Dec 18

PiaAllmänt 1 kommentar

Idag har jag är det dags att berätta vem som blir vinnaren i Årets bästa läsupplevelse och vinner en ljudbok på Laudio.

Deltagarnas namn skrev jag på lappar och dottern fick dra en lott. Vinnaren blev….

Vilolen med bloggen Violensboksida!!!! 

Grattis Violen!!!

Violen har utsett Utrensning av Sofi Oksanen.

Böcker jag inte gillat

Dec 18

PiaAllmänt bokbloggsjerka 3 kommentarer

Helgens Bokbloggsjerka som Annika funderar över:

Finns det någon extra hypad och populär bok du INTE tyckte om och hur kände du dig när du postade din recension?

Det finns två stycken böcker av de jag läst i år som varit rejält omtalade som jag har sågat helt . Jag vet inte om jag ska kalla dom hypade eftersom dom sågas av många kritiker och bloggar men dom har varit rejält omtalade i alla fall.

1. Strindbergs stjärna
Väldigt tilltrasslad intrig som känns för extrem och svårt att ta till sig. Det är för mycket pseudovetenskap och konspiratoriska spekulationer.

2. Ett litet snedsprång
Extremt förutsägbar och dålig deckarintrig enligt min mening. Det positiva var väl persongalleriet som jag tyckte var rätt bra.

Jag har inga problem med att ”såga” böckerna på bloggen. Smaken är så olika och det vore bra trist om alla tyckte lika. Tanken med bloggen är ju just att jag skriver precis det jag tycker som den amatörkritiker jag är.

Problemet med framför allt Strindbergs stjärna var väl att orka läsa den hela vägen till slutet. Har jag inte läst klart boken vill jag inte recensera den däremot kan jag givetvis kommentera att jag avbrutit läsningen.

Bonusfråga:
Så här i jultider tänkte jag bjussa på en mer personlig fråga: Vad har du för hobbies förutom att läsa och blogga?

Jag gillar pyssel av olika slag som ex göra egna kort, virka, små saker till hemmet. Jag tycker också mycket om matlagning så det i kombination med bokintresset gör att jag har mängder av kokböcker . Något jag relativt nyligen börjat med är foto, makens intresse som har smittat av sig på mig.

Nirvanaprojektet

Dec 18

PiaSpänning Betyg 4, Massolit förlag, recension, Reine Brynolfsson, Stefan Tegenfalk 2 kommentarer

Handling

 Nirvanaprojeket är den andra boken i trilogin om kriminalkommisarie Walter Gröhn och analytikern Jonna de Brugge av Stefan Tegenfalk. Första boken, Vredens tid (som Linda recenserat här), kom ut i somras och sista delen, Den felande länken, kommer någon gång nästa år.

Den tyske forskningschefen Leo Brageler är efterlys av polisen för flera brutala mord men nu är han spårlöst försvunnen. Ett gisslandrama leder kriminalkommisarie Walter Gröhn in på en ny riktning i fallet.  Kanske har inte Leo gått under jorden utan han kanske hålls fången mot sin vilja. Walter och hans team försöker finna svaren på frågorna vem vill i så fall hålla Leo fången och varför?

Hela tiden ligger polisen ett steg efter. Walter misstänker att det finns en läcka inom kåren. Han tillsätter en specialgrupp som ska försöka finna Leo och för att hålla informationen begränsad inom gruppen. Jonna tar tjänstledig från sitt arbete för att ansluta sig till gruppen. Åter igen slår Jonna och Walter sina kloka huvuden ihop och dom är något stort på spåren.

Omdöme 

Nu har jag lyssnat på den första boken jag fick från Massolit förlag. Jag började med Nirvanaprojektet men kanske skulle jag ha gjort en uppfriskning av minnet med Vredens tid först. Det är lätt att vara efterklok .

Jag tror att det är en stor fördel att ha läst första boken innan man ger sig på den andra. Det är nästan så att jag skulle säga att det är en nödvändighet.  Jag tror inte alls att man får samma behållning av att läsa den separat.

Intrigen har många trådar och alla dessa trådar håller Tegenfalk samman på ett ypperligt sätt. Nirvanaprojektet är en riktigt spännande bok. Det är ingen vila ingen ro utan ett rasande tempo i boken och med ett, bra driv i intrigen.

Jag gillar att vi i bok nummer två i trilogin får chansen att lära känna karaktärerna lite mer. Framför allt uppskattar jag att komma Jonna lite närmare, både den privata och proffesionelle Jonna. Tegenfalk har fått ihop ett bra persongalleri som inte känns allt för stereotypt.

Boken berör, förutom själva intrigen, det ständigt aktuella ämnet  främlingsfientlighet men också det lite mer abstrakta ämnet; kan man klona en själ? Som tur är blir det där med klona en själ aldrig riktigt flummigt för annars hade jag förmodligen sparkat bakut. Är lite kinkig på när det blir för flummigt.

Nirvanaprojektet är nästan som en definition av Cliff-hanger så med andra ord så väntar jag otåligt på den sista och tredje delen om Walter och Jonna.

 När tredje boken kommer kan tänka mig att läsa om de två första böckerna för att avsluta med den nyutkomna tredje boken så att jag  läser alla tre i följd. Då tror jag att man får den ultimata behållningen eftersom böckerna känns så starkt sammanknutna. 

Vad gäller betyget så tycker jag att det är rätt svårt att sätta betyg nu. Jag skulle egentligen hellre velat vänta tills jag läst alla tre men så kan man ju inte göra . Kanske är jag av en annan uppfattning, bättre eller sämre, då när man har hela bilden klar framför sig.

Uppläsningen

 Reinie Brynolfsson gör en toppen uppläsning av boken. Han håller ett bra tempo i sin uppläsning utan att det känns stressigt utan helt naturligt.

Reine är duktig med pauseringarna vilket är nödvändigt i en bok med många trådar så att man förstår att handlingen har bytt fokus från en tråd till en annan. Utan bra pausering fattar man som lyssnare ingenting.