Bokbrus

International dagger award

Jul 29

PiaNyheter International Dagger Award, Johan Teorin 2 kommentarer

Jag har tidigare skrivit om att  Johan Teorin nominerats till International Dagger Award för boken Nattfåk. Jag har nu läst  på Bokhora och på The crime writer’s associations (CWA) hemsida att Teorin tog hem priset. Väldigt roligt!

Förutom äran får Teorin 1000 pund och översättaren Marlaine Delargy får 500 pund. Det är inte första gånen Teorin vinner en fin utmärkelse från CWA. I fjol vann han John Creasey (New Blood) Dagger för Skumtimmen.

Mirakelmannen

Jul 24

PiaDeckare Betyg 2, Earbooks, Johan Axberg, Jonas Moström, ljudbok, recension 1 kommentar

Handling 

Äntligen en ny recension att skriva. Det blir inte lika mycket lyssnande på böcker på semestern eftersom jag skulle känna mig allt för asocial med iPoden i öronen under besök på Kolmården, Gröna Lund eller dylikt. Jag tror inte att det skulle uppskattas av familjen heller .

Jag har lyssnat på Jonas Moströms femte bok, Mirakelmannen, i serien om Johan Axelberg. Boken börjar på Axbergs första dag på en ofrivilig tjänstledighet. Johan är tjänstledig från sitt arbete som polis eftersom han är under utredning för misshandel av sin flickväns exmake.

Johan blir uppringd av sin barndomsvän, Mattias Molin. Dom har inte haft kontakt sedan Johan lämnade byn Bråsjö som elvaåring. Mattias vill att dom ska träffas. Han har något att berätta om deras gemensamma väns, Chris Wiréns, drukningsdöd.

Chris var delägare och chef över hälsocentret Symfonikliniken där man erbjuder alternativ vård till höga kostnader. Chris är välrenomerad och går under smeknamnet Mirakelmannen. Johan bestämmer sig för att besöka Mattias för att ta reda på vad han har att berätta. När Johan kommer fram hittar han Mattias brutalt ihjälslagen i sitt kök. 

I förtvivlan bestämmer sig Johan för att hitta Mattias mördare och undersöka Chris död närmare. Vad var det Mattias hade att berätta? Var Chris död en olyckshändelse? Vid sidan av sin utredning tampas Johan med sitt röriga privatliv och sina minnen och frågor från barndommen.

Omdöme

Jag tycker inte att intrigen i Mirakelmannen är lika intressant och spännande som den i föregångaren Rymd utan stjärnor trots att intrigen får mer plats i denna bok än de tidigare. I de tidigare böckerna lämnas mer utrymmer till karaktärernas privatliv.

I Rymd utan stjärnorskrev Moström om dödshjälp, ett intressant ämne i min mening. Jag hade gärna sett att Moström även i denna bok ägnat lite mer tid och utrymme till det utvalda ämnet för denna bok, nämligen alternativmedicin. Det hade gett mer djup åt boken och gjort att boken stack ut mer i bland alla svenska deckare. 

Jag tycker även att boken saknar en del av den trovärdighet som var så tydlig i tidigare böcker. Tidigare har karaktärerna och dialogerna varit så välskrivna att de nästan känts som sanningar trots att det är fiktion.

Det jag gillar i Moströms böcker är att han inte grottar ner sig i våld, inga onödigt blodig skildringar. Intrigen talar för sig själv vilket också har varit Moströms intension vad jag förstår (enligt de intervjuer jag läst med Moström).

Uppläsningen 

 Eftersom intrigen i Mirakelmannen inte är lika bra som tidigare bok så blir inte uppläsningen lika lysande heller. Boken innehåller färre nyanser och då får uppläsaren mindre att spela med. Trots detta gör Torsten Wahlund en bra uppläsning.

Rymd utan stjärnor

Jul 13

PiaDeckare Betyg 3, Earbooks, Johan Axberg, Jonas Moström, ljudbok, recension, Torsten Wahlund 2 kommentarer

Handling 

Rymd utan stjärnor är Jonas Moströms fjärde bok om kommissarie Johan Axberg och hans kollegor på polisen i Sundsvall.

Sundsvallspolisen får i uppdrag att undersöka överläkare Pia Fjällstedts försvinnande. Kriminalinspektör Sofia Waltin är extra engagerad i fallet eftersom Pia är Sofias faster. Det som gör situationen extra känslig är att Sofias pappa är osams med Pia kring arvet av en gård. Detta placerar Sofias pappa högt upp på listan bland de misstänkta. Trots Sofias personliga engagemang så får hon delta i utredningen.

Senare hittas en sjuksköterska mördad i ett av jourrummen på sjukhuset. Nu har polisen både ett försvinnande och ett mord av personer från samma avdelning. Polisen undersöker alla möjliga samband. Betyder mordet att även den försvunne Pia är mördad?

Omdöme

Jag hade Rymd utan stjärnor hemma men jag har inte läst den tidigare. När jag fick hem Mirakelmannen från biblioteket tänkte jag att jag skulle läsa bok fyra i serien före bok nummer fem. (Jag har inte läst de tre tidigare böckerna.) Så med andra ord var det bara att plugga in lurarna i öronen och sätta igång att lyssna på Rymd utan stjärnor.

Jag är positivt överraskad att Moström törs ta upp en sådan kontroversiell fråga som dödshjälp. Jag tycker att det inte är så vanligt i moderna deckare att man tar upp såpass aktuella och politiskt känsliga samhällsfrågor. Jag förknippar deckare innehållande samhällskritik/frågor med det lite äldre svenska deckarna.

Boken tar även upp ett i dagens deckare mer frekvent återkommande ämne nämligen svårigheten att balansera privatliv kontra yrkesliv. Ett dilemma som nästan alla kan identifiera sig med.

Boken är välskriven, dialogerna är träffande och sjukhus miljön är trovärdigt beskriven (inte helt konstigt eftersom Moström är läkare). Jag tycker att Moström har en fallenhet för att beskriva det vardagliga i livet utan att det verkar tråkigt eller för hype:at.

Jag har lite svårt med betygssättningen, vilket inte är helt ovanligt. Det är en typisk svensk deckare som inte sticker ut så mycket. Men det som höjer betyget är att den tar upp ett så intressant ämne som dödshjälp. Det får blir en stark trea.

Uppläsningen 

Jag vet inte riktigt vad för nytt jag ska skriva om Torsten Wahlund. Han är en fenomenal uppläsare. Hans röst och lite sävliga (men inte för långsamma) läsning förhöjer upplevelsen av boken.

Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter

Jul 08

PiaNoveller, Thriller Betyg 3, Bonnier Audio, Håkan Nesser, ljudbok, recension Ingen kommentar

Handling

En höstkväll sitter Maarten på Harrys och tar sig några öl. Där träffar han för första gången David. Efter några öl börjar David att prata med Maarten. David påstår sig veta en hel del om Maartens frus ”tidigare liv”.

Maarten och Marlene har varit gifta i några år men Maarten vet väldigt lite om hennes förflutna. Det enda han vet är att hon, som hon själv uttrycker det, bär på ett mörker.

David påstår att Marlenes riktiga namn är Clara och att hon tidigare var gift med Davids bästa vän. Han påstår dessutom att Marlene/Clara mördat sin tidigare man och dessutom har hon kommit undan med det. 

Maarten vet inte alls hur han ska förhålla sig till detta påstående. Givetvis vill han bara slå det ifrån sig men det går helt enkelt inte. Vem är hans fru Marlene egentligen?

Omdöme

Jag är inte en speciellt van novellläsare. Givetvis har jag läst några stycken noveller genom åren men egentligen har jag nog inte läst tillräckligt många för att göra en recension. Men någon gång måste vara första gången och man måste våga prova lite nya saker.

Jag tycker att novellen är spännande. Jag undrar vem som vet sanningen och hur ser denna sanning ut. Det är ett riktigt skräckscenario som Nesser målar upp i denna novell.

Jag gillar att läsaren inte får alla svar samtidigt som jag väldigt gärna skulle vilja veta mer. Detta kanske hör till novellens natur. En tveeggad upplevelse med andra ord. 

Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter är en kompakt, spännande läsupplevelse som lämnar mig med en hel del funderingar. Vilket betyg jag ska sätta är svårt. Jag tycker någonstans att berättelsen är för kort vilket givetvis är motsägelsefullt mot att det är en novell. Efter mycket funderande sätter jag en trea.

Uppläsningen 

Jag har lyssnat till Nessers uppläsningar tidigare och jag tycker att han fungerar väldigt bra. I alla fall till att läsa sina egna verk.

De rättfärdiga

Jul 06

PiaThriller Betyg 3, Bra Böcker, David Baldacci, Jan Modin, ljudbok, recension Ingen kommentar

Handling

De rättfärdiga är den fjärde boken i serien om Oliver Stone och Kamelklubben.

De rättfärdiga börjar där föregående bok, Förrädarna, slutar. John Carr, alias Oliver Stone, är en av USAs mest eftersökte personer efter att han med några välriktade skott mördat två män. Dessa män var allt utom renhåriga och båda hade de förstört Olivers liv. De har mördat Olivers fru och barn. Dessa män försökte även döda John Carr men han överlever och tar namnet Oliver Stone och han lever sitt liv i det fördolda.

Makin Heyes, spionchef, är ytterligare en som vill hitta Oliver för att tysta honom förgått. Oliver vet saker som Heyes inte vill ska komma till allmänhetens kännedom. Heyes skickar FBIs bäste agent för att leta upp Oliver.

För att inte sätta sina kamrater i Kamelklubben så flyr Oliver från Washington och av en mer eller mindre tillfällighet hamnar han i gruvorten Devine i Verginia. Det visar sig att Devine är en minst lika farlig och korupt stad som Washington och Oliver hamnar mitt i smeten igen.

Resterande medlemmar i Kamelklubben vill göra allt för att hjälpa Oliver ur den knipa han hamnat i. Hur ska Kamelklubben kunna hjälpa till när de inte ens var Oliver befinner sig.

Omdöme

Baldacci har många bra kvaliteter som författare och dessa visar han även i De rättfärdiga. Intrigen är bra och håller hela vägen igenom boken. Boken är aldrig tråkig och actionnivån är hög. Det är driv och trovärdighet i dialogerna. Men det som jag gillar bäst är karaktärerna i Kamelklubben. Dessa är en samling mycket olika och udda individer. Bland karaktärerna finns allt ifrån den street-smarta bedragerskan till den över-smarta kufiska bibliotekarien.

Jag tycker att boken är lite trög i starten och det tar ett tag innan jag kommer ihåg var den föregående boken slutade. Efter ett tag tar dock historien fart och då blir det riktigt spännande. De rättfärdiga är kanske inte riktigt lika bra som jag tycker att Kamelklubben är men den är definitivt läsvärd. 

Jag tror att man som läsare har större behållning av boken om man läst de tidigare böckerna. Jag tror att det lätt blir rörigt annars.

Uppläsningen 

Uppläsningen av Jan Modin är bra. Jag tycker att han alltid gör ett bra jobb som uppläsare. Han har en mycket behaglig röst som håller intresset, för boken och dess innehåll, uppe.

Jag tycker att Modin läser i precis lagom tempo, inte för fort, inte för långsamt.

Håpas att du trifs bra i fengelset

Jul 02

PiaRoman Betyg 4, Bonnier Audio, ljudbok, recension, Susanna Alakoski Ingen kommentar

Handling

Äntligen har Susanna Alakoski kommit ut med en ny bok. Hennes debutroman Svinalängorna var en bok som genererade mycket känslor och boken stannade kvar i tankarna lång efteråt. Med Svinalängorna vann Alakoski Augustpriset.

Titeln på boken,Håpas du trifs bra i fengelset, kommer i från ett brev som huvudkaraktären Annies dotter skriver till sin morbror Sammi som sitter i fängelset för narkotikabrott.

Anni har klarat sig bra i livet trots sin uppväxt med två supande föräldrar. Ett hem där det aldrig finns pengar till annat än sprit. Annie lever sin barndom i skam över föräldrarna och är den som sköter hemmet när föräldrarna inte är kabla att sköta det. Anni låter sig inte knäckas utan har en stark livsgnista och tar sig överlevande igenom sin barndom.

Sammi, Annis bror, är smart men är rastlösheten personifierad och får gå i OBS-klass. För Sammi går det inte lika bra. Tidigt hamnar han i ett hash- och alkoholmissbruk och därefter går det bara utför. Ett liv som uteliggare och stölder och narkotikaförsäljning är Sammis vardag.

I boken får vi följa Anni och hennes berg-och-dalbaneresa, mellan hopp och förtvivlan, som medberoende till sin bror. Ofta önskar Anni livet ur Sammi och lika ofta önskar hon att han ska bli ren. Mest av all önskar hon att få sin bror tillbaka och Anni ger aldrig riktigt upp hoppet om sin bror.

Omdöme

Håpas du trifs bra i fengelset är om möjligt ännu allvarligare än debutromanen. Boken är en svidande samhällskritik kring hur fattigdom och utanförskap gör att det näst intill är omöjligt att komma tillbaka om man har hamnat snett.

Jag gillar boken. Alakoski varken förskönar eller svartmålar den verklighet hon presenterar utan en känns helt genuin. Ibland glömmer jag att det är en roman jag läser. Boken är så övertygande att den mer känns som en dokumentär.

Alakoskis språkbruk är annorlunda och vackert. Hon bygger sin historia med ett språk som känns nytt och fräscht. Hon skapar även egna ord som räddögon och kallögon vilket bidrar till upplevelsen (även om det kan bli lite för mycket av den varan ibland).

Även tidsordningen är annorlunda. Berättelsen utspelar sig inte alltid sekvensiellt utan den hoppar fram och tillbaka i tiden vilket är något jag gillar med boken

Detta är inte än bok man ska läsa om man vill ha något lättläst eller något uppiggande. Den ska man läsa om man vill läsa en bra bok och om man är beredd att ta sig igenom den mörka berättelsen.

Uppläsningen 

Jag tycker att uppläsningen av författaren är ojämn. Ibland flyter läsningen på rätt bra men ibland blir den hackig. Jag är ofta positiv till författarupplästa böcker men i det här fallet hade det varit bättre att välja en annan uppläsare. Gärna en som kan få fram nyanserna bättre i uppläsningen.