Bokbrus

Svartvinter

Maj 07

PiaRoman Betyg 4, Gun Olofsson, ljudbok, Marianne Cederwall, recension, Storyside, Susanne Alvengren, svartvintern Inga kommentarer

Handling

Svartvinter är Mariannes andra bok om de excentriska vännerna Hervor och Mirjam. Utan att avslöja allt för mycket slutar första boken, Svinhugg, med att det går det lite snett mellan Mirjam och hennes beundrare.

Svartvinter börjar med att Mirjam flyr från Gotland och det som hänt där. Hon flyr tillbaka till den Norrländska byn Kuivalihavaara. Hon har inga egentliga planer utan hon vill bara bort från Gotland och sitt dåliga samvete. För att få stöd och råd skriver hon ett SMS till Hervor som för tillfället befinner sig i Amerika. Som den trofaste vän Hervor är sätter hon sig på första planet hem.

Samtidigt som Hervor anländer till sina hemtrakter dyker det i byn upp en känd operasångare, Ralf Sörarve. Han har nyligen fått ärva Sunkans Hotell i byn. Ralf har ingen aning om varför just han fått ärva. Den enda relation han haft med den tidigare ägaren är att ägaren har varit ett hängivet fans till operasångaren. 

En del av byborna gillar inte att det kommer en främling till byn och än mindre gillar dom Ralfs storslagna planer för hotellet. Att Ralf är gay gör inte byborna mer vänligt inställda. Några av byborna hotar operasångaren och då kommer Hervor och Mirjam till undsättning.

Omdöme

Jag måste ha sett bra dum ut när jag var ute på promenad här om dagen med Svartvinter i öronen. Jag gick och småfnissade och log hela promenaden. Flertalet av karaktärerna är väldigt charmiga och annorlunda. Dom är nästan som karikatyrer, men inte i någon negativ bemärkelse. Karikatyrer som får mig att le och ibland fnissa. Personporträtten är charmiga och det går inte att låta bli att tycka om flera av karaktärerna.

Mysfaktorn på boken Svartvinter är hög. Den är riktigt angenäm att läsa och jag mår riktigt gott när jag läser om Hervor och Mijam. Dom har en fantastisk vänskap som är få förunnat. Ett plus är att boken utspelar sig på denna lite exotiska plats. Det passar så bra ihop med de excentriska kvinnorna.

Jag tycker att intrigen är bättre i Svartvinter än vad den var i Svinhugg. Ändå inser jag ganska tidigt hur boken ska sluta men det gör inte så mycket eftersom karaktärerna är så roande. Jag tror att boken fungerar separat men jag tror att man som läsare har betydligt större behållning av den om man innan har läst Svinhugg.

Uppläsningen

Svartvinter har, precis som Svinhugg, två uppläsare. Båda läsarna läser på dialekt vilket förstärker upplevelsen av boken. Mirjams röst och berättelsen läses av Susanne Alvengren. Susannes läsning flyter och det är charmigt med gotländskan.

Alla norrländska repliker läses av Gun Olofsson. Eftersom det är fler norrlänningar i denna bok får Gun ett större utrymme i uppläsningen. Även Gun gör en bra uppläsning men när det är korta repliker kan de kännas lite hackigt. Det gör att läsningen flytet lite sämre. Hackigheten beror inte på uppläsarna utan av att bytet av läsare.